Skrot & Retur

...


I veckan som gick kom jag äntligen åstad och kom iväg till Skrot-Emil för att sälja mitt skrot och vilka jävla priser det var. Jag gjorde nästan vågen; 40 kronor kilot för blank koppar och 36 kronor kilot för sekunda.

Jag befinner mig egentligen i slutet av mina skrotsamlardagar men kunskapen om hur man processar sladd och kabel med rätt sorts verktyg och teknik sitter ändå kvar i händerna. Så lite sorgligt är det att de gamla jaktmarkerna inte längre existerar samt att den övervägande majoriteten av skrotsamlarna skiter i om skrotet redan tillhör någon; Man stjäl sålunda. Och ännu sämre ställt är det med miljötänkandet. Det är enklast möjliga metod som gäller; Dvs, man bränner kabeln för att komma åt kopparn. Svinaktigt, tycker jag.

Dock finns det åtminstone en sorts kabel som är lämpad att elda så länge man skär upp höljet och tar ut sladden och skakar loss plastskräpet som också finns i kabeln. Sedan är det bara att göra upp en eld och hänga sladden över den. Sladden brinner då med en klar osotig låga eftersom höljet är gjort av något ämne som eventuellt är parafinbaserat. Höljet smälter och droppar av och efter avslutad bränning är det dags att låta sladden svalna. Kabeltypen det handlar om är gammal telekabel från 1950-60talen.

Jag samlade skrot redan som 10-12åring men det var inte förrän i 30-årsåldern som jag började på allvar men det är en annan historia.


...

gå!

...


gå!
minera drömmen!
stig ned från din bädd.
klä dig. gå in i staden och skingra gatorna, tiden och den förkrympta insikten.
häda det tillåtna och förstå broarnas förtvivlan.
res en mur som inte stänger ute.
en mur som törs se en människa som fräts sönder i stelnandets delirium.
som sträcker ut sina händer och erbjuder en nyckel som
kan spränga sönder och befria rummet; denna förblindande sjukdom.
släng av dig elden!
låt den tala askans språk ännu en tid.
dina ögon är på väg hem!
skär dig loss från människor som aldrig kunnat se att arvets vatten saknar bärkraft.
minera drömmen!
gå!


...

27 februari 2002

...