onsdag 10 februari 2010

ruiner

...

nya bokstäver fyller det tidigare så ljusa underlaget. något är på väg att bli och själva tillblivelsen är det enda som betyder något. jag skriver att jaget skriver dessa bokstäver/ord utan att jag kan hindra det. de kräver av mig att bli skrivna. att få släppas ut från det fjättrande alfabetet och komma till ro i ett sammanhang utan vare sig början eller slut. ord av bokstäver är det de vill vara och de vill bli lämnade nu för att få vara ifred. jag stannar av, tanken stannar av, mitt finger fortsätter att hugga fram artefakterna ur nuets mörker. det tar sitt slut i besittning och jag lämnar dem där jag befinner mig. där jag alltid har befunnit mig. här, här i mitten av världen. den som faller, faller sönder inom mig.

jord över gravarna, stängslen, vägarna, städerna. jord över min egen kropp som inte var min. jord över minnet av de steg jag tog alldeles i början när världen ännu var okänd, oskuldsfull. innan jag såg att den rörde sig mot mig. att den vältrade fram under mina steg. jord över detta minne som inte är ett minne utan en tomhet som sakta gröper ur mig och stympar all den renhet jag en gång bar med mig inuti min blick. jord över mina ögon, öron, händer, fötter, åren som bara gick och gick och gick och aldrig kom någonstans. jord över detta någonstans som en gång kanske fanns men som försvann i fragmentiseringen av mina inre filmer.

jord ur min mun som är vidöppen utan ett ord kvar att lägga som ett minne över jaget. jord ur mina öron, ur mina ögon, ur min kropps alla håligheter. jord ur att vara fjättrad till tiden och att ligga nedgrävd i förmultnande minnen. jord ur ansiktet, ur mina händer, ur den rädsla jag inte förmår överbrygga.

jag gick ner i tunneln. jag går ner i tunneln igen. den här gången kommer jag inte att ge mig. jag ska gå varje steg som jag måste gå. sedan ska jag stanna. jag kommer att nå fram. tröttheten är så mjuk mot mig. allt är varmt. här långt nedanför är allt stilla. jag kommer inte att komma tillbaka.

...