...
idag går jag in i mitt suicidarium. in i denna obeskrivliga plats bär jag med mig ett antal ord att arbeta med. jag flår mina tankar och rensar dem från inälvor. jag bär fram renset till en liten dörr och lägger det strax nedanför den som ett offer till krafterna som lever inuti nyckelhålet. jag är så --- och det gör mig likgiltig. under lakanet ligger sedan lång tid barnets kropp. den förändras inte; decennier passerar. jag lyfter på lakanet och tar fram barnets kropp ännu en gång; när jag blundar är det som om --- så jag böjer mig fram och nosar men ingen lukt når mig. barnet luktar inte. men jag känner vindpusten från mina näsborrar alldeles vid mina läppar och --- öppnar ögonen och jag ligger på golvet och ser den vuxne jag luta sig över mig och göra något som får mig att stelna än mer; decennier passerar. rummet förblir oförändrat. jag sitter vid det lilla bordet och arbetar med orden. flyttar dem fram och tillbaka. vänder och vrider på dem. luktar på dem och för dem långsamt in i munnen tills jag nästan kräks och jag tar ut dem ut igen men lämnar munnen öppen och saliven rinnande. jag vill att orden ska blanda sig med varandra. att de ska få en chans att lära känna varandra. det är skönt att --- och att det är så likgiltigt gör att jag ler lite. något väcks upp inuti mig och rör sig från en plats till en annan utan att jag känner någon av platserna. jag ser upp från orden och riktar blicken mot den lilla dörren. den är så vit och så stängd men någonting rör sig inuti nyckelhålet men jag kan inte se vad det är. försiktigt öppnar jag bordets låda och tar fram nyckeln och lägger den på ett stenfat för att smälta ned den; detta är nyckeln som öppnar tiden. nyckeln smälter långsamt och metallen drar ihop sig till en skimrande droppe. jag lyfter upp fatet och häller droppen i en gjutform och väntar sedan på att den ska svalna. den svalnar ytterst långsamt och när jag lägger örat mot gjutformen och känner värmen stiger en röst ur metallen och inuti mig rör sig något från en plats till en annan. det är skönt och likgiltigt men igenkänningen gör att jag ler lite. jag blundar och ser barnet röra sig under lakanet. gjutformen faller åt sidan och öppnar sig. en kula faller ut och blir liggande framför mig; detta är kulan som öppnar och stänger tiden. kulan gör mig så likgiltig att --- och det är för att orden äntligen har nått in i varandra. kulan är ännu het men jag lyfter ändå upp den och ser in i dess mattade yta innan jag lägger den bredvid patronen och det lilla kruthornet. mina händer vet hur tingen ska sättas samman. skådespelet är --- och rummets tystnad stryker sig emot mig; klanglös och rykande av återhållna ord. en sista blick mot den lilla dörren när jag kurar mig ner på golvet intill skruvstädet; patronen apterad, placerad och centrerad. hammaren och mejseln; ett slag och tiden som ska öppna sig emot mig
...
lördag 31 oktober 2009
tisdag 29 september 2009
deras historia
...
öknens läppar stelnade i ordets skri; av
metall och ord utropade. trappor som parar sig i stegrande
fantasier skrider fram, skalas fram ur rök och moln
av tid utan tid
- en ängel klättrade fram ur natten och bet sig fast,
vecklade ut ett jordklot, ett lexikon för
mina tänder, könets pelare; en soldat av lera -
siffror och sädesfält i vinden tappas upp i ögonblick, ögon stryker sig
mot varandra, och öppnar sig och tårarna,
vidderna fäller sina blad slänger av sig kläderna, i svalkan en
mun ord av luft, ord ur luften en vitnad ödeläggelse ett tidlöst
ögonblick, och språkets blödande mun ett landskap ett mynt,
övergivandets natur
ordets läppar fuktiga som passionens tårar, och jordskredets ärr
som särat sig för att omsluta, och vägarna ropar mina steg
gömmer sig; min längtan är en bild av tid avklädd
bilden av tid, min blick biter sig fast den
obeskrivliga dagen irrar, könet en skål av lera och dess ord siffror gyttja, vind som
tappats ur vinden, och orden stryker sig emot varandra
och öppnar sig, min gråt fäller sina blad och i svalkan en mun ord av luft, ord
ur luften och en ödeläggelse, ett ögonblick av tid, blicken en
blödande frukt, landskapen parar sig och föds fram
...
öknens läppar stelnade i ordets skri; av
metall och ord utropade. trappor som parar sig i stegrande
fantasier skrider fram, skalas fram ur rök och moln
av tid utan tid
- en ängel klättrade fram ur natten och bet sig fast,
vecklade ut ett jordklot, ett lexikon för
mina tänder, könets pelare; en soldat av lera -
siffror och sädesfält i vinden tappas upp i ögonblick, ögon stryker sig
mot varandra, och öppnar sig och tårarna,
vidderna fäller sina blad slänger av sig kläderna, i svalkan en
mun ord av luft, ord ur luften en vitnad ödeläggelse ett tidlöst
ögonblick, och språkets blödande mun ett landskap ett mynt,
övergivandets natur
ordets läppar fuktiga som passionens tårar, och jordskredets ärr
som särat sig för att omsluta, och vägarna ropar mina steg
gömmer sig; min längtan är en bild av tid avklädd
bilden av tid, min blick biter sig fast den
obeskrivliga dagen irrar, könet en skål av lera och dess ord siffror gyttja, vind som
tappats ur vinden, och orden stryker sig emot varandra
och öppnar sig, min gråt fäller sina blad och i svalkan en mun ord av luft, ord
ur luften och en ödeläggelse, ett ögonblick av tid, blicken en
blödande frukt, landskapen parar sig och föds fram
...
måndag 21 september 2009
photos
...
photos mapping the bruising
of my silence, my words and
my urges. photos reconsile
the gap between past and
future. photos I am and will
be, I shall be with the
wounds. photos on fire off
the pages of a closed book.
photos he is she in a broken
house, in a severed city, in
a void. photos he is she and
looks only at the ground
exchanging bruises. photos
he is she in a cathedral of
half lies; but oblivious to it.
photos he is she and goes
further into the tunnel of
hot white light.
...
photos mapping the bruising
of my silence, my words and
my urges. photos reconsile
the gap between past and
future. photos I am and will
be, I shall be with the
wounds. photos on fire off
the pages of a closed book.
photos he is she in a broken
house, in a severed city, in
a void. photos he is she and
looks only at the ground
exchanging bruises. photos
he is she in a cathedral of
half lies; but oblivious to it.
photos he is she and goes
further into the tunnel of
hot white light.
...
torsdag 17 september 2009
Något om skrivandet.
...
Som författare/människa/maskin har jag det inte så jävla kul. Jag avskyr barer m.m. och jag ekiperar mig huvudsakligen med upphittade kläder och syns lyckligtvis inte på några löpsedlar och, tack och lov, inte i tv - men förnedrad undgår jag icke att bli.
Tänk den dag då man var ung. Jag funderade aldrig på att be någon om lov att skriva; Det borde jag kanske ha gjort. Någon personlighet att kavla ut på likbänken har jag inte. Självupptagen är jag och naturligtvis uppbär jag statlig lön även om den är blygsam. Min tid som debutant ligger nu långt bakom mig och förhoppningsvis helt glömd - större skräck har jag sällan upplevt.
Jag tycker inte att det jag skriver är särskilt viktigt ty jag har svårt att tro på det jag ändå lyckas krångla ur mig och fästa på papper. Jag skiter dock inte i poesin men tycker å andra sidan att den poesi jag ser idag bara är trist och till och med jävligt trist. Förlagen fortsätter att mangla fram snygga servetter medan de skitiga texterna i regel lämnas utan påseende.
Till mitt försvar vill jag framlägga att jag aldrig har gått någon skrivarkurs och att jag fortfarande har svårt att utan ansträngning definiera betydelsen av begrepp som verb, adjektiv och substantiv.
...
Ursprungligen författat den 24 september 2004.
...
Som författare/människa/maskin har jag det inte så jävla kul. Jag avskyr barer m.m. och jag ekiperar mig huvudsakligen med upphittade kläder och syns lyckligtvis inte på några löpsedlar och, tack och lov, inte i tv - men förnedrad undgår jag icke att bli.
Tänk den dag då man var ung. Jag funderade aldrig på att be någon om lov att skriva; Det borde jag kanske ha gjort. Någon personlighet att kavla ut på likbänken har jag inte. Självupptagen är jag och naturligtvis uppbär jag statlig lön även om den är blygsam. Min tid som debutant ligger nu långt bakom mig och förhoppningsvis helt glömd - större skräck har jag sällan upplevt.
Jag tycker inte att det jag skriver är särskilt viktigt ty jag har svårt att tro på det jag ändå lyckas krångla ur mig och fästa på papper. Jag skiter dock inte i poesin men tycker å andra sidan att den poesi jag ser idag bara är trist och till och med jävligt trist. Förlagen fortsätter att mangla fram snygga servetter medan de skitiga texterna i regel lämnas utan påseende.
Till mitt försvar vill jag framlägga att jag aldrig har gått någon skrivarkurs och att jag fortfarande har svårt att utan ansträngning definiera betydelsen av begrepp som verb, adjektiv och substantiv.
...
Ursprungligen författat den 24 september 2004.
...
torsdag 25 juni 2009
Konst och Kommunikation
...
Det kom till mig alldeles nyss när jag satt på toaletten och läste en text om Jämställdheten inom konstvärlden (eller bristen på densamma) av Ulrika Stahre. I texten nämndes incidenten med konstnären som spelade psykiskt sjuk och blev intagen. Frågan huruvida samma debatt hade uppstått om konstnären varit man ställdes i slutet och lämnades obesvarad.
När incidenten blev känd i media lades allt intresse på huruvida det var konst eller inte vilket tyvärr är den nivå som medierna tycks befinna sig på. Vad som skulle ha varit en intressant diskussion var vad syftet med verket var. Vad ville konstnären att verket skulle kommunicera till publiken? Nå, när verket var klart och väl hade förevisats allmänheten kom ju också svaret på den frågan även om man fortfarande tuggade vidare på de mer imbecilla frågorna som t.ex. om konsten var bra eller dålig; eller om kriminella våldshandlingar kan vara konst.
Det som kom till mig där på toaletten var svaret på vad Konst egentligen är; Kommunikation.
Under flera års tid stannade jag till vid ett verk av Ulrik Samuelsson som finns i den permanenta delen i Norrköpings Konstmuseum. På ett par träbockar ligger en uppochnedvänd svart träeka (förmodligen avsedd för insjöbruk) och på väggen intill hänger en massa grönaktiga handskar som någon slags bonad. Länge kommunicerade verket endast irritation till mig, jag tänkte ofta
-"Vad fan ska det här vara bra för?"
Som jag är nyfiken av mig hukade jag mig ner för att se hur ekan såg ut inuti och upptäckte då att det fanns exakta anvisningar till hur långt ifrån väggen som akterspegeln skulle befinna sig och då jag kunde se att ekan stog fel påtalade jag detta för personalen.
Hur det nu var så kom jag förbi det där verket (jag har för mig att det heter Nature Morte) och plötsligt övermannades jag av associationer och i ett slag förändrades allt; En dialog hade uppstått mellan mig och konstverket. Och i den stunden var det jag som skapade konstverket; Det var jag som var konstnären.
...
Det kom till mig alldeles nyss när jag satt på toaletten och läste en text om Jämställdheten inom konstvärlden (eller bristen på densamma) av Ulrika Stahre. I texten nämndes incidenten med konstnären som spelade psykiskt sjuk och blev intagen. Frågan huruvida samma debatt hade uppstått om konstnären varit man ställdes i slutet och lämnades obesvarad.
När incidenten blev känd i media lades allt intresse på huruvida det var konst eller inte vilket tyvärr är den nivå som medierna tycks befinna sig på. Vad som skulle ha varit en intressant diskussion var vad syftet med verket var. Vad ville konstnären att verket skulle kommunicera till publiken? Nå, när verket var klart och väl hade förevisats allmänheten kom ju också svaret på den frågan även om man fortfarande tuggade vidare på de mer imbecilla frågorna som t.ex. om konsten var bra eller dålig; eller om kriminella våldshandlingar kan vara konst.
Det som kom till mig där på toaletten var svaret på vad Konst egentligen är; Kommunikation.
Under flera års tid stannade jag till vid ett verk av Ulrik Samuelsson som finns i den permanenta delen i Norrköpings Konstmuseum. På ett par träbockar ligger en uppochnedvänd svart träeka (förmodligen avsedd för insjöbruk) och på väggen intill hänger en massa grönaktiga handskar som någon slags bonad. Länge kommunicerade verket endast irritation till mig, jag tänkte ofta
-"Vad fan ska det här vara bra för?"
Som jag är nyfiken av mig hukade jag mig ner för att se hur ekan såg ut inuti och upptäckte då att det fanns exakta anvisningar till hur långt ifrån väggen som akterspegeln skulle befinna sig och då jag kunde se att ekan stog fel påtalade jag detta för personalen.
Hur det nu var så kom jag förbi det där verket (jag har för mig att det heter Nature Morte) och plötsligt övermannades jag av associationer och i ett slag förändrades allt; En dialog hade uppstått mellan mig och konstverket. Och i den stunden var det jag som skapade konstverket; Det var jag som var konstnären.
...
söndag 26 april 2009
The Virtual Apartment.
...
The virtual apartment have many kitchens. Its windows open to the whole world. I am a kitchen person. For me it's my office.
I am a very reluctant traveler.
All my life I have relied upon what others have told me to do. It, in lack of better words, was the way I was brought up. One thing that I learned was how important it is to have secrets. Our house sat just beside a small mountain. I hid away an old bag in a crevice where nobody would or could go. There I kept some old clothes that I'd picked from various garbage dumps. I would go to my bag after school and change clothes and then I would roam around not having to mind my getting dirty. When i went to vocational school in town this bag of clothes and the freedom it meant was often what kept me going. I had something to look forward to.
That crevice is still there but the bag is long gone. I kept using it when I'd finished the two years of vocational school. I don't know for how long, though. I moved away at age 22 but I don't think I was still doing it then.
...
There is a strong danger of emotional insensitivity. You may enjoy playing jokes on others that actually hurt their feelings, even though you don't mean to.
...
Body of a Dead man outside the kitchen window. Body of a Dead old lady in the river was caught up by some timber. Had been gone for three weeks without a soul knowing where she was. They had dragged the river without finding her; I found her.
...
Let's try a game... I'll give a silly answer and the next person gives a silly question and then states something else, and so on. Answer # 1; I'm a Wangdoodle!!!
...
Bring some rain and sing in it.
...
The virtual apartment have many kitchens. Its windows open to the whole world. I am a kitchen person. For me it's my office.
I am a very reluctant traveler.
All my life I have relied upon what others have told me to do. It, in lack of better words, was the way I was brought up. One thing that I learned was how important it is to have secrets. Our house sat just beside a small mountain. I hid away an old bag in a crevice where nobody would or could go. There I kept some old clothes that I'd picked from various garbage dumps. I would go to my bag after school and change clothes and then I would roam around not having to mind my getting dirty. When i went to vocational school in town this bag of clothes and the freedom it meant was often what kept me going. I had something to look forward to.
That crevice is still there but the bag is long gone. I kept using it when I'd finished the two years of vocational school. I don't know for how long, though. I moved away at age 22 but I don't think I was still doing it then.
...
There is a strong danger of emotional insensitivity. You may enjoy playing jokes on others that actually hurt their feelings, even though you don't mean to.
...
Body of a Dead man outside the kitchen window. Body of a Dead old lady in the river was caught up by some timber. Had been gone for three weeks without a soul knowing where she was. They had dragged the river without finding her; I found her.
...
Let's try a game... I'll give a silly answer and the next person gives a silly question and then states something else, and so on. Answer # 1; I'm a Wangdoodle!!!
...
Bring some rain and sing in it.
...
torsdag 19 mars 2009
The Internet
...
the absoluteness in this meaningless search,
for this unseen, this voiceless,
this, this,
or escape from,
this unkempt
serenity
so astute
so severely
the disconnected
the temporal lobe
a lone lie near
a neat necessity
a tremor
the actual
the fine
or excellent
escape from
the stars, the stars in my ass
i can not hold them still
they leak
i am secular
i am the other god
the one true
and remote
and possible
and totally still for it is not me who fall, it is the world
the last chapter
and i wrote
the ink
world pencil, penitentiary, world open yourself, reveal yourself
the unthinkable,
blatant misery vehicle dead on the road
indestructible values,
tremor,
the ink and
the pencil androgynous, violating the,
mobile phones, russian vodka,
telemarketing the ink of invisibility crimes, waiting for, treading the sky,
for it is not me who fall, it is the world
and the internet looks back at me,
and i am terrified,
i am terrified,
terrified,
and a tear losens itself from, and just sit there,
opening and closing, shiny
it is the world that breaks, and not me
the ignorance
so feverishly delicate
and dark, and highly fluid and yet not at all
but irreplaceable,
like interior tenderness, furry
feardrops forming,
it was fun, now it is not, useless people, useless world, useless
useless people, useless ink, color, pencil, paper, reader
for it is not me who fall, it is you
mark this passage,
the tremors multiply, form life of its own, dawn is about
have a drink of lies,
share your secret migraine visions,
i am there, call me
break me in two,
heed the solitude pencil before it writes you off
down with and down without, screech
another tear form
the tree yawns, have seen it all
delicate, the mud of dreams swallowed, and it was red
extricate the drum beat from the honey
tastes good, yes
feardrops form on the windows, no
in the unwritten tunnel is unwritten stories, yes
captivated für elise, yes
hair trigger the anus gun, all is possible
the precursor to no, so terribly silent that i can hear it,
hot on my trail is the pencil holder, green ink
tremor witness protagonist, perhaps
sleep, tumor television
in the end, poetry will prevail
tastes good,
and yes, the world fall, useless like all of you, useless
food, extricate yourself from the page
my phone rings, do i answer
fetid conspiracy, take your pick
sleep, wake up
the temperature drops, keep your fantasy to yourself
pain, i wave good bye over and over and over
but it is futile, yes
the tremor remain, yes
useless yes and useless no
i wave good bye over and over and over
the armless chair just laughs,
your phone rings, do you answer your phone
it is not me who fall, it is everything else
let the door fit just once, please
i can not describe the needs i harbour, no end in the pencil
save what can be saved, yes
...
the absoluteness in this meaningless search,
for this unseen, this voiceless,
this, this,
or escape from,
this unkempt
serenity
so astute
so severely
the disconnected
the temporal lobe
a lone lie near
a neat necessity
a tremor
the actual
the fine
or excellent
escape from
the stars, the stars in my ass
i can not hold them still
they leak
i am secular
i am the other god
the one true
and remote
and possible
and totally still for it is not me who fall, it is the world
the last chapter
and i wrote
the ink
world pencil, penitentiary, world open yourself, reveal yourself
the unthinkable,
blatant misery vehicle dead on the road
indestructible values,
tremor,
the ink and
the pencil androgynous, violating the,
mobile phones, russian vodka,
telemarketing the ink of invisibility crimes, waiting for, treading the sky,
for it is not me who fall, it is the world
and the internet looks back at me,
and i am terrified,
i am terrified,
terrified,
and a tear losens itself from, and just sit there,
opening and closing, shiny
it is the world that breaks, and not me
the ignorance
so feverishly delicate
and dark, and highly fluid and yet not at all
but irreplaceable,
like interior tenderness, furry
feardrops forming,
it was fun, now it is not, useless people, useless world, useless
useless people, useless ink, color, pencil, paper, reader
for it is not me who fall, it is you
mark this passage,
the tremors multiply, form life of its own, dawn is about
have a drink of lies,
share your secret migraine visions,
i am there, call me
break me in two,
heed the solitude pencil before it writes you off
down with and down without, screech
another tear form
the tree yawns, have seen it all
delicate, the mud of dreams swallowed, and it was red
extricate the drum beat from the honey
tastes good, yes
feardrops form on the windows, no
in the unwritten tunnel is unwritten stories, yes
captivated für elise, yes
hair trigger the anus gun, all is possible
the precursor to no, so terribly silent that i can hear it,
hot on my trail is the pencil holder, green ink
tremor witness protagonist, perhaps
sleep, tumor television
in the end, poetry will prevail
tastes good,
and yes, the world fall, useless like all of you, useless
food, extricate yourself from the page
my phone rings, do i answer
fetid conspiracy, take your pick
sleep, wake up
the temperature drops, keep your fantasy to yourself
pain, i wave good bye over and over and over
but it is futile, yes
the tremor remain, yes
useless yes and useless no
i wave good bye over and over and over
the armless chair just laughs,
your phone rings, do you answer your phone
it is not me who fall, it is everything else
let the door fit just once, please
i can not describe the needs i harbour, no end in the pencil
save what can be saved, yes
...
torsdag 12 mars 2009
Wilseyville - Pt. 1.
...
Wilseyville. That's a name that pops up in my mind from time to time. It's a town in California and the name are linked to Leonard Lake and Charles Ng. I can't explain why it pops up but it does.
Lake and Ng kidnapped a lot of people and kept them as slaves. They captured a few of their rape/torture/murders on video tape. They killed about 20 people; men, women and children. Lake kept a detailed journal of his thoughts and fantasies regarding murder. In connection to an incident where Ng had shop-lifted, Lake was taken into custody but committed suicide while Ng fled to Canada. The police thought it was strange that someone would commit suicide over such a misdemeanor charge as shop-lifting. Then the whole sordid tale of their murderous doings was unfolded. It took a long time to get Ng back from Canada to face charges in crimes that carried the death sentence. That's what I can remember.
Wilseyville, Wilseyville, Wilseyville, TBC.
...
Wilseyville. That's a name that pops up in my mind from time to time. It's a town in California and the name are linked to Leonard Lake and Charles Ng. I can't explain why it pops up but it does.
Lake and Ng kidnapped a lot of people and kept them as slaves. They captured a few of their rape/torture/murders on video tape. They killed about 20 people; men, women and children. Lake kept a detailed journal of his thoughts and fantasies regarding murder. In connection to an incident where Ng had shop-lifted, Lake was taken into custody but committed suicide while Ng fled to Canada. The police thought it was strange that someone would commit suicide over such a misdemeanor charge as shop-lifting. Then the whole sordid tale of their murderous doings was unfolded. It took a long time to get Ng back from Canada to face charges in crimes that carried the death sentence. That's what I can remember.
Wilseyville, Wilseyville, Wilseyville, TBC.
...
lördag 28 februari 2009
the evidence
...
closer, come closer. closer than my face is close to me. closer than my words are close to me inside my mouth. come closer, saliva love. come closer to the curves of my straight face. closer, come closer to the window, i address you. closer, come closer to me than i have ever been. come, come to me mountain and rest with me. come, come and make me come. closer still. closer in every syllable of this razor that i have mistaken for a rose. come, drift and drowse along the long roads. come closer. closer still. and go with me. go under the surface of time and space. come and make me come. come with me to see the scriptures ejaculate. see, see this. for the tunnel of my vision is a bridge that pass through solid rock. come, closer than your every thought have ever been to the core of your universe. come closer, closer than my face is close to me are your eyes but your eyes will never see beyond your eyes. come, come see my mountain and the softness of words for closer still i am.
...
closer, come closer. closer than my face is close to me. closer than my words are close to me inside my mouth. come closer, saliva love. come closer to the curves of my straight face. closer, come closer to the window, i address you. closer, come closer to me than i have ever been. come, come to me mountain and rest with me. come, come and make me come. closer still. closer in every syllable of this razor that i have mistaken for a rose. come, drift and drowse along the long roads. come closer. closer still. and go with me. go under the surface of time and space. come and make me come. come with me to see the scriptures ejaculate. see, see this. for the tunnel of my vision is a bridge that pass through solid rock. come, closer than your every thought have ever been to the core of your universe. come closer, closer than my face is close to me are your eyes but your eyes will never see beyond your eyes. come, come see my mountain and the softness of words for closer still i am.
...
torsdag 26 februari 2009
adjö; färgerna - goodbye; colors
...
adjö; färgerna
glömma vem jag är. glömma vem jag är. även här. den förbannade tiden. adjö, färgerna. adjö, glömma vem jag är. och varför jag var, någonsin. hur skulle jag någonsin kunna glömma vem jag är och varför jag var. den förbannade tiden. adjö, färgerna. någonsin. någonsin glömma varför jag var. adjö, färgerna. adjö, att jag var lika vedervärdig som dem jag hatade. glömma vem jag var. adjö, färgerna. adjö, glömma. och sedan, sedan vad. adjö, färgerna. något mer. färgerna. den förbannade tiden, oupphörlig. adjö, rädslan och hatet. glömma vem jag var. den förbannade tiden, oupphörlig. de sista ihopskrapade färgerna. adjö, även här. tiden, den oupphörliga. den förbannade tiden, ingenstans adjö. adjö, färgerna. ingenstans. jag var lika vedervärdig som dem jag hatade. adjö, jag kan inte gå förbi tiden, den förbannade, den vedervärdiga. adjö, färgerna. färgerna förblir. adjö, glömma vem jag var. glömma vem jag är. adjö, färgerna. i all sin klarhet. adjö, den förbannade tiden. så oupphörligt vedervärdig. adjö, tiden. glömma vem jag var. adjö, adjö.
...
goodbye; colors
forget who i am. forget who i am. here too. the bloody time. goodbye, colors. goodbye, forget who i am. and why i was, ever. how could i ever forget who i was and why i was. the bloody time. goodbye, colors. ever. ever forget why i was. goodbye, colors. goodbye, that i was as despicable as those that i hated. forget who i was. goodbye, colors, goodbye, forget. and then. then what. goodbye, colors. anything else. colors. the bloody time, incessant. goodbye, fear and hate. forget who i was. the bloody time, incessant. the last colors, scraped up, goodbye. here too. time, the incessant. the bloody time, nowhere goodbye. goodbye, colors. nowhere. i was as despicable as those that i hated. goodbye, i can not go past it, the bloody despicable time. goodbye, colors. in all its clarity. goodbye, the bloody time. so incessantly despicable. goodbye, time. forget who i was. goodbye, goodbye.
...
adjö; färgerna
glömma vem jag är. glömma vem jag är. även här. den förbannade tiden. adjö, färgerna. adjö, glömma vem jag är. och varför jag var, någonsin. hur skulle jag någonsin kunna glömma vem jag är och varför jag var. den förbannade tiden. adjö, färgerna. någonsin. någonsin glömma varför jag var. adjö, färgerna. adjö, att jag var lika vedervärdig som dem jag hatade. glömma vem jag var. adjö, färgerna. adjö, glömma. och sedan, sedan vad. adjö, färgerna. något mer. färgerna. den förbannade tiden, oupphörlig. adjö, rädslan och hatet. glömma vem jag var. den förbannade tiden, oupphörlig. de sista ihopskrapade färgerna. adjö, även här. tiden, den oupphörliga. den förbannade tiden, ingenstans adjö. adjö, färgerna. ingenstans. jag var lika vedervärdig som dem jag hatade. adjö, jag kan inte gå förbi tiden, den förbannade, den vedervärdiga. adjö, färgerna. färgerna förblir. adjö, glömma vem jag var. glömma vem jag är. adjö, färgerna. i all sin klarhet. adjö, den förbannade tiden. så oupphörligt vedervärdig. adjö, tiden. glömma vem jag var. adjö, adjö.
...
goodbye; colors
forget who i am. forget who i am. here too. the bloody time. goodbye, colors. goodbye, forget who i am. and why i was, ever. how could i ever forget who i was and why i was. the bloody time. goodbye, colors. ever. ever forget why i was. goodbye, colors. goodbye, that i was as despicable as those that i hated. forget who i was. goodbye, colors, goodbye, forget. and then. then what. goodbye, colors. anything else. colors. the bloody time, incessant. goodbye, fear and hate. forget who i was. the bloody time, incessant. the last colors, scraped up, goodbye. here too. time, the incessant. the bloody time, nowhere goodbye. goodbye, colors. nowhere. i was as despicable as those that i hated. goodbye, i can not go past it, the bloody despicable time. goodbye, colors. in all its clarity. goodbye, the bloody time. so incessantly despicable. goodbye, time. forget who i was. goodbye, goodbye.
...
onsdag 18 februari 2009
att vara annorlunda
...
vad skulle jag skriva om jag var tvungen det vet jag inte men jag måste hitta på något det gäller livet men jag har just inget liv eller det är det jag väntar på. punkt noll sex hon sa men jag hörde inte vad jag hittar på något. detaljer lösgör sig men de säger mig inget jag minns henne men jag minns henne inte det är vad som återstår i det taggtrådsinhägnade gömslet i det fortfarande okända som är hennes ord i min riktning om hon svarar vad skulle hon svara är hon överhuvudtaget så pass att jag kan beteckna henne såsom henne det kan jag inte jag minns inte henne jag minns mig själv och det jag tänkte att jag skulle ha sagt det jag kunde ha gjort jag kunde ha frågat om hon hade tid om en stund om fem minuter jag var tvungen jag var så var jag rädd eller bara så det kanske jag var jag borde ha bett om mer tid men jag var inte ensam jag var inte den enda som talade jag såg mig omkring och jag var i behov av stillhet och tystnad och ro jag var besviken över att än en gång ha misslyckats med att frambringa något som låg i paritet med mina förväntningar jag visste inte hur lång tid som gick alla tittade på mig och jag kunde inte glömma mina händer kunde inte glömma jag var tvungen att tänka hela tiden och det var otroligt energikrävande jag frågade inte jag borde ha sagt eller bett om ett ögonblick jag insåg senare hur dåliga mina svar hade varit hur mycket mina svar hade kunnat vara om jag hade kunnat tänka en stund inte hade behövt stå precis framför henne hon stog liksom i vägen i dörrhålet och ställde frågor jag ville inte verka dryg hon var ju trots allt publik en lyssnare ett möjligt fan man måste vårda sin publik men det tänkte jag ju inte på då det händer alltför ofta att jag ångrar att jag inte bad om ett annat sätt att svara på hennes frågor det är länge sedan nu men det försvinner inte mina minnen bleknar inte mina minnen är lika vaga som de alltid är de är mycket vaga det är några detaljer som fastnar som rullar runt instängda fastklistrade på insidan av medvetandet
...
vad skulle jag skriva om jag var tvungen det vet jag inte men jag måste hitta på något det gäller livet men jag har just inget liv eller det är det jag väntar på. punkt noll sex hon sa men jag hörde inte vad jag hittar på något. detaljer lösgör sig men de säger mig inget jag minns henne men jag minns henne inte det är vad som återstår i det taggtrådsinhägnade gömslet i det fortfarande okända som är hennes ord i min riktning om hon svarar vad skulle hon svara är hon överhuvudtaget så pass att jag kan beteckna henne såsom henne det kan jag inte jag minns inte henne jag minns mig själv och det jag tänkte att jag skulle ha sagt det jag kunde ha gjort jag kunde ha frågat om hon hade tid om en stund om fem minuter jag var tvungen jag var så var jag rädd eller bara så det kanske jag var jag borde ha bett om mer tid men jag var inte ensam jag var inte den enda som talade jag såg mig omkring och jag var i behov av stillhet och tystnad och ro jag var besviken över att än en gång ha misslyckats med att frambringa något som låg i paritet med mina förväntningar jag visste inte hur lång tid som gick alla tittade på mig och jag kunde inte glömma mina händer kunde inte glömma jag var tvungen att tänka hela tiden och det var otroligt energikrävande jag frågade inte jag borde ha sagt eller bett om ett ögonblick jag insåg senare hur dåliga mina svar hade varit hur mycket mina svar hade kunnat vara om jag hade kunnat tänka en stund inte hade behövt stå precis framför henne hon stog liksom i vägen i dörrhålet och ställde frågor jag ville inte verka dryg hon var ju trots allt publik en lyssnare ett möjligt fan man måste vårda sin publik men det tänkte jag ju inte på då det händer alltför ofta att jag ångrar att jag inte bad om ett annat sätt att svara på hennes frågor det är länge sedan nu men det försvinner inte mina minnen bleknar inte mina minnen är lika vaga som de alltid är de är mycket vaga det är några detaljer som fastnar som rullar runt instängda fastklistrade på insidan av medvetandet
...
lördag 14 februari 2009
in water
...
the wheels came off and the hotel was seriously damaged. it used to be a perfect place. easy to navigate. the staff doing what hotel staff is supposed to do. managing the hotel and tending to the guests. that sort of stuff. but then the wheels came off and the light went out and nothing happens when i ring the bell. i ring the bell i don't know how many times and nothing happens. is there a time loop. there's nobody i could ask. i stay in bed. take it easy. i need the rest. something will happen. it has to. it just has to. it's a good hotel. they're nice people. this is just a glitch. the staff will come through. somehow. they're good people. fixed me up with clean clothes and cigarettes that'll last a week, i'm sure, and lighters and matches, i just wish i could've gotten the wound stitched up a little better but i guess that's too much to ask. they're not equipped to perform such tasks. i should be lucky they didn't just kick me out the minute they saw the wound. but they didn't and that's the kind of place this is, i'm grateful as it is. i'll just ring the bell until and the hotel leaks i know not what it is but there is something happening up in the ceiling there are sounds and cracks and plaster is falling and there's something going in and out, in and out, what is it, it's and what's, that smell of, of what? burnt rubber, nauseating, i'm suddenly very tense, i can feel and it's too much i'm getting out of here and that's when it opens up, the wound opens up and there's the light stabbing at my eyes, i'm getting out of here and the thought opens its eyes and looks at me and then i know, then i really know, it's unavoidable, i'm trapped and there's nothing to do, i have to wait, now i have to wait, i have to wait a long time before i can think again, think an unpolluted thought. the distortion of images stops here
...
the wheels came off and the hotel was seriously damaged. it used to be a perfect place. easy to navigate. the staff doing what hotel staff is supposed to do. managing the hotel and tending to the guests. that sort of stuff. but then the wheels came off and the light went out and nothing happens when i ring the bell. i ring the bell i don't know how many times and nothing happens. is there a time loop. there's nobody i could ask. i stay in bed. take it easy. i need the rest. something will happen. it has to. it just has to. it's a good hotel. they're nice people. this is just a glitch. the staff will come through. somehow. they're good people. fixed me up with clean clothes and cigarettes that'll last a week, i'm sure, and lighters and matches, i just wish i could've gotten the wound stitched up a little better but i guess that's too much to ask. they're not equipped to perform such tasks. i should be lucky they didn't just kick me out the minute they saw the wound. but they didn't and that's the kind of place this is, i'm grateful as it is. i'll just ring the bell until and the hotel leaks i know not what it is but there is something happening up in the ceiling there are sounds and cracks and plaster is falling and there's something going in and out, in and out, what is it, it's and what's, that smell of, of what? burnt rubber, nauseating, i'm suddenly very tense, i can feel and it's too much i'm getting out of here and that's when it opens up, the wound opens up and there's the light stabbing at my eyes, i'm getting out of here and the thought opens its eyes and looks at me and then i know, then i really know, it's unavoidable, i'm trapped and there's nothing to do, i have to wait, now i have to wait, i have to wait a long time before i can think again, think an unpolluted thought. the distortion of images stops here
...
torsdag 12 februari 2009
Alla Dagar Och Nätters Sång
...
Big Black was a group of three guys; Dave Riley on Bass; Santiago Durango on Guitar; Steve Albini on Guitar + Vocals; Roland was just Roland.
Here they are performing a song called Bad Penny. Enjoy!!! ! !!!
www.youtube.com/watch?v=vSivVYwKwZc
...
Big Black was a group of three guys; Dave Riley on Bass; Santiago Durango on Guitar; Steve Albini on Guitar + Vocals; Roland was just Roland.
Here they are performing a song called Bad Penny. Enjoy!!! ! !!!
www.youtube.com/watch?v=vSivVYwKwZc
...
söndag 8 februari 2009
the hotel
...
i wake with a start. the stench is heavy. fingers coming back wet. oh, mine glory comes alive. i'm transient. see here. behold my sexual organ; this hidden insanity. i move and within me. a host of impossible masks laid to rest. cigarettes lit and left to burn in solitary majesty. i'm startled. my chest is so flat i could be taken for a boy any day, any day. i lean forward... no, i don't
the hotel is in the kitchen. behind the faucets. i go at it with an icepick. the tiles break. the wall breaks open. the pipes burst open and i'm sprayed with hot and cold water. i continue to work my way toward the hotel. i know it's in there. i close my eyes and feel elated, almost elevated. the pain is sudden and i open my eyes and there's blood all over but i can see the hotel now. i'm close. i'm so close nothing can stop me. i'm losing a lot of blood and it makes me feel half. when the hole is big enough for me to press through i toss the icepick to the floor and notices that the water is knee deep. i reach for some towels to use as a crude bandage. the pain is throbbing and i'm dizzy and it's snowing, no, it's not snowing. it's paint. i'm freezing. i can't see my luggage. did i bring it here or did i leave it at... i rip off the telephone cord to fasten the towel. the words i do is not the thinking and a voice from the past and i need a cigarette but the package is soaking wet i have to wait until i get to the hotel i think i've wet myself i can not say. i look around but the kitchen is so fogged up from the hot water that i can't see and i climb on top of the sink and stick my head and shoulders through the hole and it's really big enough i wish i knew where my luggage... but the cord gets stuck in something and... screaming... i turn around and there are the moon, it's only half and hands grab at me and helps me through, the doorman must have seen me, yes, it's the doorman. i'm safe. i'm going to i'm going i'm
...
i wake with a start. the stench is heavy. fingers coming back wet. oh, mine glory comes alive. i'm transient. see here. behold my sexual organ; this hidden insanity. i move and within me. a host of impossible masks laid to rest. cigarettes lit and left to burn in solitary majesty. i'm startled. my chest is so flat i could be taken for a boy any day, any day. i lean forward... no, i don't
the hotel is in the kitchen. behind the faucets. i go at it with an icepick. the tiles break. the wall breaks open. the pipes burst open and i'm sprayed with hot and cold water. i continue to work my way toward the hotel. i know it's in there. i close my eyes and feel elated, almost elevated. the pain is sudden and i open my eyes and there's blood all over but i can see the hotel now. i'm close. i'm so close nothing can stop me. i'm losing a lot of blood and it makes me feel half. when the hole is big enough for me to press through i toss the icepick to the floor and notices that the water is knee deep. i reach for some towels to use as a crude bandage. the pain is throbbing and i'm dizzy and it's snowing, no, it's not snowing. it's paint. i'm freezing. i can't see my luggage. did i bring it here or did i leave it at... i rip off the telephone cord to fasten the towel. the words i do is not the thinking and a voice from the past and i need a cigarette but the package is soaking wet i have to wait until i get to the hotel i think i've wet myself i can not say. i look around but the kitchen is so fogged up from the hot water that i can't see and i climb on top of the sink and stick my head and shoulders through the hole and it's really big enough i wish i knew where my luggage... but the cord gets stuck in something and... screaming... i turn around and there are the moon, it's only half and hands grab at me and helps me through, the doorman must have seen me, yes, it's the doorman. i'm safe. i'm going to i'm going i'm
...
fredag 6 februari 2009
area
...
sko skott sot ark ge i bli i och exakt torr årstid titulera mig så som k du kan vi kan jag hålla mig inte längre du kan inte hålla mif jag har an en an en an en har jag har har har jag fptrgrgrgrgr de kan och de kan och det kan de och tertiär får du får inte den som kan inte se se se se de som och du får och den som och du får och gör ett en ett en sår som klan klar som vatten djupts tadligt vatten kan som kan se se se se res bort tillö ett ett ett redan och tänd redan som är ör får du du får men du måste du måste som ett och du får men du måste börja där det slutar och gå tillbaka ett steg för att se var du kunde ha gått om du om dig är ett ljus som växer ut från inuti dina uppspärrade sinnen nedkastade från den bottenlösa känslan av att återkomma återkomma återkomma i ett iett iett glöm glöd grön tretton gör det gör det gör det men det är inte och kan inte vara helt det är inte helt, det är inne i det och det är det detär, samla upp det underifrån i dina händer i mina händer som årstiderna växlar ånyo och glöm mig göm mig är du mig det ömmaste så led mig in i din och lägg mig ner i det som lyser så starkt att det inte kan vara något annat än det största det som och är, och är, i mina och i mina öron ögon händer som skelar och mina fingrar och tar sig tillbaka genom det kalla ogästvänliga ljuset fram till det allra flstrata siom ordet som är ordet och det är det är det som är och det är fasaväckande fasaväckande som bänder upp mina tankar och bryter sönder meningen i varje av varje och ord och bokstav och glömmer eller gömmer jag måste sluta och gå in i det krympande huset mina axlar och elden som det och flimrande bokstäver och gå in i det skrikande huset och kom tillbaka lägrad av tystnaden som fanns inti det, i varje skrik en tystnad som täcker och bryter ner varje enskild beståndsdel och bygger upp något som är så så så, attt det det det attt det det och det är som är som ös r rdere eösregn asdredsres redan och det asr är det är det d ärdet som dom tar bokstäverna kastar fram genom huvudet och är före mina fingrar hinner inte rök och jag måste ta mig fram till det som är före mig för att kunna stoppa väggen som faller över mig i varje ögonblick en kastade sig framför tiden och krossades i och det var det enda som det var det enda som var möjligt det var och det var det omöjliga som bars fram och lades ned framför mig och var vad jag var tvungen att och jag gick tillbaka upp på den öde vägen och kastade mig ut ur mig själv det var vad jag drömde och det var det jag skrev det är arton år sedan, jag skrev det är arton år sedan, det var därifrån jag kom, och hur det stannar där framför dig den du var som var jag som jag inte kunde vara utan att att att
den svarta pennan gåsfjädrarna i filten under kudden och det mjuka som närmade sig för varje gång jag slog upp blicken och hur jag stängde ut det ifrån mig själv och det var själv var inte själv det var vad som var det det som kunde vara och det var det jag jag fick - som inte kunde mer än så, och brast inom mig, jag höll det ifrån mig det var mina fingrar som skrev men det var inte mina fingrar det var vad som var och det splittrades i fler och fler delar utan att jag kunde göra något åt det, jag måste gå tillbaka till det öppna och tala till det, försöka få det att förstpår att det inte kunde, att det kunde det fick inte vara och det var fingar och fingrade på mig och försökte och det skakade och jag skakade och det det skakade, lossnade och föll från marken
...
sko skott sot ark ge i bli i och exakt torr årstid titulera mig så som k du kan vi kan jag hålla mig inte längre du kan inte hålla mif jag har an en an en an en har jag har har har jag fptrgrgrgrgr de kan och de kan och det kan de och tertiär får du får inte den som kan inte se se se se de som och du får och den som och du får och gör ett en ett en sår som klan klar som vatten djupts tadligt vatten kan som kan se se se se res bort tillö ett ett ett redan och tänd redan som är ör får du du får men du måste du måste som ett och du får men du måste börja där det slutar och gå tillbaka ett steg för att se var du kunde ha gått om du om dig är ett ljus som växer ut från inuti dina uppspärrade sinnen nedkastade från den bottenlösa känslan av att återkomma återkomma återkomma i ett iett iett glöm glöd grön tretton gör det gör det gör det men det är inte och kan inte vara helt det är inte helt, det är inne i det och det är det detär, samla upp det underifrån i dina händer i mina händer som årstiderna växlar ånyo och glöm mig göm mig är du mig det ömmaste så led mig in i din och lägg mig ner i det som lyser så starkt att det inte kan vara något annat än det största det som och är, och är, i mina och i mina öron ögon händer som skelar och mina fingrar och tar sig tillbaka genom det kalla ogästvänliga ljuset fram till det allra flstrata siom ordet som är ordet och det är det är det som är och det är fasaväckande fasaväckande som bänder upp mina tankar och bryter sönder meningen i varje av varje och ord och bokstav och glömmer eller gömmer jag måste sluta och gå in i det krympande huset mina axlar och elden som det och flimrande bokstäver och gå in i det skrikande huset och kom tillbaka lägrad av tystnaden som fanns inti det, i varje skrik en tystnad som täcker och bryter ner varje enskild beståndsdel och bygger upp något som är så så så, attt det det det attt det det och det är som är som ös r rdere eösregn asdredsres redan och det asr är det är det d ärdet som dom tar bokstäverna kastar fram genom huvudet och är före mina fingrar hinner inte rök och jag måste ta mig fram till det som är före mig för att kunna stoppa väggen som faller över mig i varje ögonblick en kastade sig framför tiden och krossades i och det var det enda som det var det enda som var möjligt det var och det var det omöjliga som bars fram och lades ned framför mig och var vad jag var tvungen att och jag gick tillbaka upp på den öde vägen och kastade mig ut ur mig själv det var vad jag drömde och det var det jag skrev det är arton år sedan, jag skrev det är arton år sedan, det var därifrån jag kom, och hur det stannar där framför dig den du var som var jag som jag inte kunde vara utan att att att
den svarta pennan gåsfjädrarna i filten under kudden och det mjuka som närmade sig för varje gång jag slog upp blicken och hur jag stängde ut det ifrån mig själv och det var själv var inte själv det var vad som var det det som kunde vara och det var det jag jag fick - som inte kunde mer än så, och brast inom mig, jag höll det ifrån mig det var mina fingrar som skrev men det var inte mina fingrar det var vad som var och det splittrades i fler och fler delar utan att jag kunde göra något åt det, jag måste gå tillbaka till det öppna och tala till det, försöka få det att förstpår att det inte kunde, att det kunde det fick inte vara och det var fingar och fingrade på mig och försökte och det skakade och jag skakade och det det skakade, lossnade och föll från marken
...
lördag 24 januari 2009
Goodbye, Plastic Bag - Hommage to Andreas Blomkvist
...
Det var kanske den sista gången jag talade med honom, Lille Ante, som han nämnde ett minne som jag hade svårt att erinra mig. Jag skulle ha sjungit ett slags ode om en papperspåse som jag använt en tid och som nu var så trasig att det var dags att byta upp sig. Tidsmässigt ska detta ha skett i mitten av 1980-talet, gissningsvis 17-18 år innan det här samtalet (ett telefonsamtal) då det togs upp. Genialiskt, tyckte han att det var. Och jag kände genast förvirring.
Nåväl, jag fortsatte att tänka på det här med papperspåsen och till slut föll myntet ner. Ah!!! Det var en påse men den var inte av papper utan av plast. Jo, det var så sant. En Plastpåse var vad det var jag sjöng om den där gången.
Nu minns jag alltså inte riktigt när det här myntet föll ner men ur gömmorna plockade jag härom sistens ett litet papper som innehöll en text om texten. Den är daterad, 18 december 2004.
Goodbye, Plastic Bag - Hommage to Andreas Blomkvist
Plastic Bag! I'm okay,
Plastic Bag! 18 years ago,
Plastic Bag! had to let you go,
Plastic Bag! just want you to know,
Plastic Bag! I'm okay,
Plastic Bag! are you there?
Plastic Bag? Plastic Bag? Goodbye! Plastic Bag! Goodbye...
...
Det var kanske den sista gången jag talade med honom, Lille Ante, som han nämnde ett minne som jag hade svårt att erinra mig. Jag skulle ha sjungit ett slags ode om en papperspåse som jag använt en tid och som nu var så trasig att det var dags att byta upp sig. Tidsmässigt ska detta ha skett i mitten av 1980-talet, gissningsvis 17-18 år innan det här samtalet (ett telefonsamtal) då det togs upp. Genialiskt, tyckte han att det var. Och jag kände genast förvirring.
Nåväl, jag fortsatte att tänka på det här med papperspåsen och till slut föll myntet ner. Ah!!! Det var en påse men den var inte av papper utan av plast. Jo, det var så sant. En Plastpåse var vad det var jag sjöng om den där gången.
Nu minns jag alltså inte riktigt när det här myntet föll ner men ur gömmorna plockade jag härom sistens ett litet papper som innehöll en text om texten. Den är daterad, 18 december 2004.
Goodbye, Plastic Bag - Hommage to Andreas Blomkvist
Plastic Bag! I'm okay,
Plastic Bag! 18 years ago,
Plastic Bag! had to let you go,
Plastic Bag! just want you to know,
Plastic Bag! I'm okay,
Plastic Bag! are you there?
Plastic Bag? Plastic Bag? Goodbye! Plastic Bag! Goodbye...
...
20 år sedan ted fick smaka på amerikansk elektricitet
...
Ur minnet kommer dessa namn (
Lynda Ann Healy
Georgeann Hawkins
Brenda Ball
Roberta Kathleen Parks
Denise Naslund
Janice Ott
Lynette Culver
Denise Oliverson
Margaret Bowman
Lisa Levy
Kimberly Diane Leach
Caryn Campbell
Carol Valenzuela
Brenda Baker
) men det är en viss besvikelse för mig att bara minnas fjorton av dem vars liv släcktes.
...
Ur minnet kommer dessa namn (
Lynda Ann Healy
Georgeann Hawkins
Brenda Ball
Roberta Kathleen Parks
Denise Naslund
Janice Ott
Lynette Culver
Denise Oliverson
Margaret Bowman
Lisa Levy
Kimberly Diane Leach
Caryn Campbell
Carol Valenzuela
Brenda Baker
) men det är en viss besvikelse för mig att bara minnas fjorton av dem vars liv släcktes.
...
tisdag 20 januari 2009
gems of knowledge
...
it is a known fact that Mr. Richard G. Brautigan wrote Trout Fishing in America while vacationing in Idaho in the year of 1961 (his wife, whose name is lost for me, was also there and so was their daughter, Ianthe).
it is also a known fact that the same year, we're talking 1961 here, a Mr. Ernest Hemingway committed suicide in Idaho.
Mr. Brautigan would also commit suicide but not in Idaho (Montana) and not in 1961 (1984).
...
it is a known fact that Mr. Richard G. Brautigan wrote Trout Fishing in America while vacationing in Idaho in the year of 1961 (his wife, whose name is lost for me, was also there and so was their daughter, Ianthe).
it is also a known fact that the same year, we're talking 1961 here, a Mr. Ernest Hemingway committed suicide in Idaho.
Mr. Brautigan would also commit suicide but not in Idaho (Montana) and not in 1961 (1984).
...
måndag 19 januari 2009
from Gaza with Love - dexterity, flesh, shut the fuck up!!!
...
imune spate ariadne; gods tummy.
everwhere the etching is, and it is is. IS!!! fly away, i can fly away. bring me --- to this scorched clump of/and/with/for; and jellyfish, ish, ish!!! i can fly away, fly away; on brittle winds. tree tops below beckon me, want me, my crash, a rash of violent assaults remain unsolved because of linkage blindness. the perpetrator lies back, painting the reasonable hole, accidents happen so often and they are so intense that they seem connected but they aren't.
at the foot of the mountain; rest assure that more will come.
will acne scars be the final give away? no, wrong person. the perp is a genius surgeon/tax consultant/dot.com millionaire. he has invented a new form of transportation. it's a cross between a bull and a kangaroo. the new breed is fully equipped with the latest in hi-tech weaponry. it has a hidden on/off switch. you wouldn't guess where it's at /---/ and do something constructive.
(k(n(i)f)e) and it is so, but it is not because, so for all that it is worth, they'll see the writing but they wont know the meaning.
orders five through fifteen; listen, take notes, pick up the under current, fill out the form that Mr. J. hands you at the wall of the great eating, leave the form in a sealed envelope that bare the sign of dum dum, take break for cigarette and/or coffee, answer the red phone, do not answer the pink phone, when you arrive at junction known as Ferret you shall dig in for the night, check sleeping bag for bugs, bless the spirit of metal.
report back to isagt as soon as you get this message (everwhere is not to be trusted; kill it and dissolve the remains asap. put what is left in five lead jars and secure them at intervals so as not to risk further cross contamination).
return to Golem and await further instructions from the main vehicle. do not make small talk. a-d -h--e -ou --e th--e, --u c-- ch-ck that the missiles are getting set up. trajectory --- a- ---l-ws; --s--n v--y --refully.
random interception of soldier-soldier chat.
-"yeah, what?"
-"cum-e-caaze, don't you get it!?"
-"err, trevor."
-"yeah, do you know him?"
-"err, of him, doesn't everyone?"
-"oh, right, well, so you've heard, did you hear it."
-"uh, what, it's breaking up, i'm getting, did you hear that, man?"
-"right..."
-"fly away, i can fly away..."
-"what are you on, man?"
...
imune spate ariadne; gods tummy.
everwhere the etching is, and it is is. IS!!! fly away, i can fly away. bring me --- to this scorched clump of/and/with/for; and jellyfish, ish, ish!!! i can fly away, fly away; on brittle winds. tree tops below beckon me, want me, my crash, a rash of violent assaults remain unsolved because of linkage blindness. the perpetrator lies back, painting the reasonable hole, accidents happen so often and they are so intense that they seem connected but they aren't.
at the foot of the mountain; rest assure that more will come.
will acne scars be the final give away? no, wrong person. the perp is a genius surgeon/tax consultant/dot.com millionaire. he has invented a new form of transportation. it's a cross between a bull and a kangaroo. the new breed is fully equipped with the latest in hi-tech weaponry. it has a hidden on/off switch. you wouldn't guess where it's at /---/ and do something constructive.
(k(n(i)f)e) and it is so, but it is not because, so for all that it is worth, they'll see the writing but they wont know the meaning.
orders five through fifteen; listen, take notes, pick up the under current, fill out the form that Mr. J. hands you at the wall of the great eating, leave the form in a sealed envelope that bare the sign of dum dum, take break for cigarette and/or coffee, answer the red phone, do not answer the pink phone, when you arrive at junction known as Ferret you shall dig in for the night, check sleeping bag for bugs, bless the spirit of metal.
report back to isagt as soon as you get this message (everwhere is not to be trusted; kill it and dissolve the remains asap. put what is left in five lead jars and secure them at intervals so as not to risk further cross contamination).
return to Golem and await further instructions from the main vehicle. do not make small talk. a-d -h--e -ou --e th--e, --u c-- ch-ck that the missiles are getting set up. trajectory --- a- ---l-ws; --s--n v--y --refully.
random interception of soldier-soldier chat.
-"yeah, what?"
-"cum-e-caaze, don't you get it!?"
-"err, trevor."
-"yeah, do you know him?"
-"err, of him, doesn't everyone?"
-"oh, right, well, so you've heard, did you hear it."
-"uh, what, it's breaking up, i'm getting, did you hear that, man?"
-"right..."
-"fly away, i can fly away..."
-"what are you on, man?"
...
i ask the hole
...
i ask the hole a question and the hole answers.
-"of what material are you?"
-"cinder blocks, cinderella, cigarettes, cellular phones, ca ca ca."
-"do you feel?"
-"muchas gracias."
-"of what material are your roof?"
-"blues."
-"is it safe to assume that you live in peace?"
-"yes, it is. but the ground is rather soggy/slushy/fishy."
-"do you prefer to be left alone?"
-"yes, very much so."
-"well, good bye then and thank you very much for being such a good sport."
-"yes, yes, yes, could you pass me and not notice me?"
-"err, no, i could not. sorry."
-"very well then."
-"bye."
i leave the hole to its own and return to the main vehicle.
...
i ask the hole a question and the hole answers.
-"of what material are you?"
-"cinder blocks, cinderella, cigarettes, cellular phones, ca ca ca."
-"do you feel?"
-"muchas gracias."
-"of what material are your roof?"
-"blues."
-"is it safe to assume that you live in peace?"
-"yes, it is. but the ground is rather soggy/slushy/fishy."
-"do you prefer to be left alone?"
-"yes, very much so."
-"well, good bye then and thank you very much for being such a good sport."
-"yes, yes, yes, could you pass me and not notice me?"
-"err, no, i could not. sorry."
-"very well then."
-"bye."
i leave the hole to its own and return to the main vehicle.
...
something i needed to do
...
the world feels stronger viscerally. curls like paint chips under intense heat. which key to press to avoid the needless result. i open and close. my mouth must move toward the parting flesh. it cries, a rip in, and the fabric, lush touching lush, undressed, feel the liberty anus contracting. to
feel is to break wide open; or apart. it is vital to the apparatus; what? to answer is to enter the sewage system and swim in filth and quietly choke on the smell of fesces, on the smell of fiction. taking five, seven, nine ----- to visually grasp (the actual loss of hair); and filth, and butter your very sandwich. leave the violence chisel until it chills. dress up! wash myyour hands! leave with tenderness a leach to guard the whores of myyour truth; our fingers are shaking and due to the heat, smoke drift upwards. a heat that is shining, retching and reaching us inside and we place the burning void outside of its reach and as the world reaches for myyour face we are consumed
...
the world feels stronger viscerally. curls like paint chips under intense heat. which key to press to avoid the needless result. i open and close. my mouth must move toward the parting flesh. it cries, a rip in, and the fabric, lush touching lush, undressed, feel the liberty anus contracting. to
feel is to break wide open; or apart. it is vital to the apparatus; what? to answer is to enter the sewage system and swim in filth and quietly choke on the smell of fesces, on the smell of fiction. taking five, seven, nine ----- to visually grasp (the actual loss of hair); and filth, and butter your very sandwich. leave the violence chisel until it chills. dress up! wash myyour hands! leave with tenderness a leach to guard the whores of myyour truth; our fingers are shaking and due to the heat, smoke drift upwards. a heat that is shining, retching and reaching us inside and we place the burning void outside of its reach and as the world reaches for myyour face we are consumed
...
söndag 18 januari 2009
sömnmonstret
som tidigare kvällar var jag naturligtvis trött och jag var därför övertygad om att jag skulle kunna somna i tid för att fylla behovet av oavbruten sömn inom dygnets första halva. i helvete heller. jag bara låg och var klar i huvudet medan kroppen var seg. tände ljuset och blev genast för trött för att ens läsa; monday mourning av kathy reichs. det blev att stiga upp efter klockan tre och böja till en degvisp så att den kunde användas till att vispa grädde med till sachertårtan som i sig visade sig vara något av ett nerköp när det gällde chokladöverdraget.
eftersom jag tidigare under kvällen upptäckt att jag var i total avsaknad av strösocker och därför tvingades söka mig till grannarna för att få tag i lite är det på sin plats att återknyta till händelserna vid nyåret. jag har redan berört orsaken till att jag kom att avhålla mig från någon närmare fraternisering med grannarna på mellanvåningen och då jag tidigare angett att orsaken till detta var deras ålder måste jag nu medge att så faktiskt inte var fallet; deras ålder var ingen egentlig orsak till att jag inte tordes beblanda mig med dem. det som istället var en bärande orsak var att jag inte tycktes känna igen en enda av dem. främmande människor är för mig skrämmande och ju fler de är desto nervösare blir jag. det faller sig inte naturligt för mig att hals över huvud ge mig in bland okända människor och inleda något slags intellektuellt utbyte med dem även om det faktiskt vore givande. hindret är för stort. är det fest så föredrar jag att komma tidigt och så att säga vara något av en möbel redan från början.
men tårtan var det ju. och sömnen som inte kom till skott som den skulle. jag tog en tablett imovane till, trots att jag inte borde det. det fåtal jag har förbjuder varje form av slentrianmässigt brukande av denna resurs. nåväl, sömnen infann sig sedermera och vid cirka ett på dagen ringde väckarklockan men det är osäkert vad som sedan hände; förmodligen steg jag upp och försökte förbli i det läget ett tag innan jag återvände till sängen och ställde fram uret till klockan fyra och sedan sjönk tillbaka ned i sömnen och sov tills väckarklockan åter ringde. ja, så borde det ha gått till. emellertid stängde jag helt enkelt bara av klockan och fortsatte att dröna till strax före klockan sex på kvällen, merde! merde! merde!
vad hände sedan? tv! korsord! kaffe!
eftersom jag tidigare under kvällen upptäckt att jag var i total avsaknad av strösocker och därför tvingades söka mig till grannarna för att få tag i lite är det på sin plats att återknyta till händelserna vid nyåret. jag har redan berört orsaken till att jag kom att avhålla mig från någon närmare fraternisering med grannarna på mellanvåningen och då jag tidigare angett att orsaken till detta var deras ålder måste jag nu medge att så faktiskt inte var fallet; deras ålder var ingen egentlig orsak till att jag inte tordes beblanda mig med dem. det som istället var en bärande orsak var att jag inte tycktes känna igen en enda av dem. främmande människor är för mig skrämmande och ju fler de är desto nervösare blir jag. det faller sig inte naturligt för mig att hals över huvud ge mig in bland okända människor och inleda något slags intellektuellt utbyte med dem även om det faktiskt vore givande. hindret är för stort. är det fest så föredrar jag att komma tidigt och så att säga vara något av en möbel redan från början.
men tårtan var det ju. och sömnen som inte kom till skott som den skulle. jag tog en tablett imovane till, trots att jag inte borde det. det fåtal jag har förbjuder varje form av slentrianmässigt brukande av denna resurs. nåväl, sömnen infann sig sedermera och vid cirka ett på dagen ringde väckarklockan men det är osäkert vad som sedan hände; förmodligen steg jag upp och försökte förbli i det läget ett tag innan jag återvände till sängen och ställde fram uret till klockan fyra och sedan sjönk tillbaka ned i sömnen och sov tills väckarklockan åter ringde. ja, så borde det ha gått till. emellertid stängde jag helt enkelt bara av klockan och fortsatte att dröna till strax före klockan sex på kvällen, merde! merde! merde!
vad hände sedan? tv! korsord! kaffe!
torsdag 15 januari 2009
hostan; den jävla!!!
det som är kvar av influensan är den där jääävla hostan. det kliar och kittlar och sen är det gasen i botten. till och med katten har vant sig och ligger kvar. Aphex Twin och drukqs i köket inför sänggåendet; den bittra smaken av imovane och propavan glädjer munnen min. en svag menthol känsla.
olsson. nu är det olsson som måste stanna. serietidningar & wild west affären på skolgatan är jag inne i då och då för å byta bort några upphittade skinn magasin. sa härom sist att det var väl trettio år sedan jag var där första gången; handlade för typ 13.75 men jag mindes inte vad. ändå är det lite nervöst att gå upp till kassaavdelningen där det brukade finnas skinn magasin förr i tiden.
det är verkligen hög tid att jag tar ett bad; 4½ månad bildar ändå en hel del smuts. man luktar liksom inte nåt vidare. särskilt inte när man använder smutstvätten en omgång till. jag sparar visserligen en hel massa vatten på det här sättet; det är ju brist på vatten i världen menar jag och lite skit har man ju inte dött av. det är snarare bra för hälsan att vara lite smutsig eftersom man inte blir sjuk så ofta. infektionerna fastnar helt enkelt inte.
jag ska snart företa en resa. färden ska gå mot sängen. jag har bara lite jag vill få uträttat innan jag ger mig av. vi ses!!!
olsson. nu är det olsson som måste stanna. serietidningar & wild west affären på skolgatan är jag inne i då och då för å byta bort några upphittade skinn magasin. sa härom sist att det var väl trettio år sedan jag var där första gången; handlade för typ 13.75 men jag mindes inte vad. ändå är det lite nervöst att gå upp till kassaavdelningen där det brukade finnas skinn magasin förr i tiden.
det är verkligen hög tid att jag tar ett bad; 4½ månad bildar ändå en hel del smuts. man luktar liksom inte nåt vidare. särskilt inte när man använder smutstvätten en omgång till. jag sparar visserligen en hel massa vatten på det här sättet; det är ju brist på vatten i världen menar jag och lite skit har man ju inte dött av. det är snarare bra för hälsan att vara lite smutsig eftersom man inte blir sjuk så ofta. infektionerna fastnar helt enkelt inte.
jag ska snart företa en resa. färden ska gå mot sängen. jag har bara lite jag vill få uträttat innan jag ger mig av. vi ses!!!
onsdag 14 januari 2009
the influenza monster keeps lurking
...
still
in the grip of
this quicksand illness
and i'm too heavy to move up
and out of its grasp;
just sinking
down
this
bloody cough is
bloody killing me but
blogging is bloody 'ilarious when
you think of it; happy
razzies roar and
cry
900
grams of candy,
crack my knuckles +
and feels like such a waste, really!
orange jews my bloody
valentine, they
must
kill
them all, them
sand rats are never
going to stop messing with Mr. J,
you must exterminate
Palestine or
die
and
i pray for a hot
white sunset that'll
paint the earth in fearful shades;
for this is the last of
us two legged
beasts
today
i am in Gaza,
my name is death;
see how happy i am, i dance in the
streets to the freaky
beats of mortar
fire
it's
macabre; the
tonality of frenzied
metal cutting through the live microphone
of streets and alleys,
a 1000 and 1
tones
eating
the entire music,
notation after notation,
all etched in the face of mayhem, my home
in the world of stones,
scores of ships lie
awake
on
the beach of my
eyes. along these lines it
went; the violence chisel in my belly was so
hot with the void of peace,
it froze me to the
core
...
still
in the grip of
this quicksand illness
and i'm too heavy to move up
and out of its grasp;
just sinking
down
this
bloody cough is
bloody killing me but
blogging is bloody 'ilarious when
you think of it; happy
razzies roar and
cry
900
grams of candy,
crack my knuckles +
and feels like such a waste, really!
orange jews my bloody
valentine, they
must
kill
them all, them
sand rats are never
going to stop messing with Mr. J,
you must exterminate
Palestine or
die
and
i pray for a hot
white sunset that'll
paint the earth in fearful shades;
for this is the last of
us two legged
beasts
today
i am in Gaza,
my name is death;
see how happy i am, i dance in the
streets to the freaky
beats of mortar
fire
it's
macabre; the
tonality of frenzied
metal cutting through the live microphone
of streets and alleys,
a 1000 and 1
tones
eating
the entire music,
notation after notation,
all etched in the face of mayhem, my home
in the world of stones,
scores of ships lie
awake
on
the beach of my
eyes. along these lines it
went; the violence chisel in my belly was so
hot with the void of peace,
it froze me to the
core
...
tisdag 13 januari 2009
a day to navigate
... .. ...
the clearing out of old debris from the youth of these bones, from under the layers, that maybe wheren't supposed to have grown so thick and rigid and stuffed up with sadness, such a sadness that words fail to paint its portrait; and it is but a mask with empty eyes that roar in mindless space and a gaping mouth whose jaws claw at your absolutely horrifying nakedness; its vulnerability cast open to the, to the, to the
i hate it so when people die, shared memories cut in half, slaughtered, twisted and robbed of their intensity; already sinking back in the haze of the fear glistening now; slipping away in the smoke from so many mirrors that deny me; or its voice and the silence eruption; the chaos and colors moving in and out of focus
the nausea; the train in the tunnel, always in the tunnel, in a cascade of light that obliterates the edges and blinds out the night, and time blurs; the corpse of my thoughts shake, beckoning me to come to bed again, or is it a grave; elevated or what. do graves always have to be bound to the ground. it's so silent in here i can't hear myself; let me
... .. ...
the clearing out of old debris from the youth of these bones, from under the layers, that maybe wheren't supposed to have grown so thick and rigid and stuffed up with sadness, such a sadness that words fail to paint its portrait; and it is but a mask with empty eyes that roar in mindless space and a gaping mouth whose jaws claw at your absolutely horrifying nakedness; its vulnerability cast open to the, to the, to the
i hate it so when people die, shared memories cut in half, slaughtered, twisted and robbed of their intensity; already sinking back in the haze of the fear glistening now; slipping away in the smoke from so many mirrors that deny me; or its voice and the silence eruption; the chaos and colors moving in and out of focus
the nausea; the train in the tunnel, always in the tunnel, in a cascade of light that obliterates the edges and blinds out the night, and time blurs; the corpse of my thoughts shake, beckoning me to come to bed again, or is it a grave; elevated or what. do graves always have to be bound to the ground. it's so silent in here i can't hear myself; let me
... .. ...
måndag 12 januari 2009
Influensa, del två; slutet...
När jag vaknade idag på förmiddagen och såg vad klockan var kändes allt mycket bättre. Jag hade nämligen sovit som en säck minst tio timmar i streck. Den svarta t-shirten satt visserligen som klistrad till huden, dyngsur av svett. Jag låg kvar och gottade mig lite men fann det för gott att ta mig ner från loftet när katten gjorde sina vanliga framstötar. Jag var vig igen och allt grus och småskräp som tidigare legat i drivor i ledkotor och muskelknippen var som alldeles försvunnet och borta. Jag var nästan glad.
lördag 10 januari 2009
influenza; part one
January 7 2009, marked the end of christmas and the first everyday wedensday. I managed to go out and do some errands; take out medicine from the pharmacy and buy some lighter pain killers. I bought some candies, a couple of books; volume one of Bob Dylan's Chronicles and Individual Differences; Theories and Applications, by Vivian Shackleton and Clive Fletcher. And I bought two cd:s, one with My Bloody Valentine and one with Maximo Park.
When I came home I felt exhausted and just sat watching tv, panting like a dog. I steeled myself and went to buy some groceries.
The night between the 7th and the 8th, the influenza attacked me and showing now pardon. It was dry cough, headache, muscle ache, overheating or freezing, stuffed nose. I just hate it being ill like this. But it doesn't happen very often although I'm always a little stuffed in my nose.
When I came home I felt exhausted and just sat watching tv, panting like a dog. I steeled myself and went to buy some groceries.
The night between the 7th and the 8th, the influenza attacked me and showing now pardon. It was dry cough, headache, muscle ache, overheating or freezing, stuffed nose. I just hate it being ill like this. But it doesn't happen very often although I'm always a little stuffed in my nose.
onsdag 7 januari 2009
Spectrumites
...
A message to my bilingual readers.
...
I've been over at Spectrumites for a while and for you who doesn't know what that is, well, Spectrumites is a web community created by an Australian guy called EvilZakkie. It's quite a new place and has only been up and running for 2-3 months so it's still in its infancy.
It's agenda is activism and support, by and for people on the Autistic Spectrum as well as for their significant others. The main goal is to present a more nuanced view of what autism is and what it's like to be an autistic individual.
Members are scattered across Australia, New Zeeland, North America, Great Britain but there are folks from Holland, Israel and Sweden too. I'm known there as ichtms. So if you're intrigued? Come and have a look at the place!!!
...
http://www.spectrumites.com/
...
A message to my bilingual readers.
...
I've been over at Spectrumites for a while and for you who doesn't know what that is, well, Spectrumites is a web community created by an Australian guy called EvilZakkie. It's quite a new place and has only been up and running for 2-3 months so it's still in its infancy.
It's agenda is activism and support, by and for people on the Autistic Spectrum as well as for their significant others. The main goal is to present a more nuanced view of what autism is and what it's like to be an autistic individual.
Members are scattered across Australia, New Zeeland, North America, Great Britain but there are folks from Holland, Israel and Sweden too. I'm known there as ichtms. So if you're intrigued? Come and have a look at the place!!!
...
http://www.spectrumites.com/
...
tisdag 6 januari 2009
mustaschen
...
En gång hade jag en mustasch. Den satt i mitt ansikte, precis mellan munnen och näsan. Jag fick komplimanger gällande dess ändar. Jag hade problem med den eftersom jag ofta svedde den när jag tände min cigarett och min ständigt snorande näsa gjorde den kladdig.
En dag rakade jag av den. Det var i april 2005 och jag skulle vara med i en performancefestival i Norrköping. Jag skulle hålla till på Konstmuseet och mustaschen var i vägen. Jag var 39 år. Jag lade mustaschen i en liten ask som tidigare innehållit cigarrer av märket Cohiba, Mini.
Under festivaldagarna bar jag omkring på den där asken och frågade folk om de ville se min mustasch och många var det som ville det. En kvinna i receptionen frågade om det verkligen var en riktig mustasch. Hon hade sett mig någon dag tidigare när mustaschen suttit fast i mig. Jag svarade att mustaschen naturligtvis var äkta vara.
Ni kanske undrar om den finns kvar, den där mustaschen. Jo, den finns kvar. Den ligger i samma lilla ask som den har legat i sedan den dag jag fann för gott att skilja den från mitt ansikte. Om ni vill se den så får ni höra av er. Det ska säkert gå att ordna på något sätt.
...
En gång hade jag en mustasch. Den satt i mitt ansikte, precis mellan munnen och näsan. Jag fick komplimanger gällande dess ändar. Jag hade problem med den eftersom jag ofta svedde den när jag tände min cigarett och min ständigt snorande näsa gjorde den kladdig.
En dag rakade jag av den. Det var i april 2005 och jag skulle vara med i en performancefestival i Norrköping. Jag skulle hålla till på Konstmuseet och mustaschen var i vägen. Jag var 39 år. Jag lade mustaschen i en liten ask som tidigare innehållit cigarrer av märket Cohiba, Mini.
Under festivaldagarna bar jag omkring på den där asken och frågade folk om de ville se min mustasch och många var det som ville det. En kvinna i receptionen frågade om det verkligen var en riktig mustasch. Hon hade sett mig någon dag tidigare när mustaschen suttit fast i mig. Jag svarade att mustaschen naturligtvis var äkta vara.
Ni kanske undrar om den finns kvar, den där mustaschen. Jo, den finns kvar. Den ligger i samma lilla ask som den har legat i sedan den dag jag fann för gott att skilja den från mitt ansikte. Om ni vill se den så får ni höra av er. Det ska säkert gå att ordna på något sätt.
...
håret
...
Äntligen har jag klippt av mig håret. Håret som hade växt sedan den femte september i fjol höstas. Det var en snabb affär. Jag började klockan ett på natten och när håret var klippt, eller bortrakat, spolade jag upp varmt vatten i diskhon och tvättade huvudet med mjällschampo.
Jag hade en förhoppning om att saker och ting skulle kännas lättare efteråt men jag är osäker på om det har infriats. Måhända är jag en aning otålig, ty det är i skrivande stund blott en timme och några minuter sedan jag gjorde slag i saken; alltså som jag började klippa mig.
I regel brukar jag gå till badrummet och bada efter att ha klippt mig men så blev inte fallet den här gången och det är faktiskt en anomali. Och ni kanske undrar hur i helvete jag kan veta det. Jo, jag har fört noggrann statistik över hårklippning och badning sedan drygt tio år. All essentiell information om saken finns samlad i en liten skrivbok; årtal, månad, dag. Dessutom har jag sparat håret som jag klippt av mig sedan minst femton år; kanske till och med arton år. Jag är osäker. Jag vill inte förhäva mig.
Ni kanske tror att det måste ta en massa plats, det där håret menar jag. Men så är inte fallet.
-"Nej, jag glömmer inte bort att jag skriver det här. Jag fann mig enbart tvingad att byta skiva i cd-spelaren då den tidigare skivan slutat snurra. Nu är jag tillbaka."
Det känns plötsligt ganska trögt. Vad ska jag skriva nu? Finns det något mer att tillägga om håret och dess avklippande? Jag kan inte utesluta att det finns något mer men jag tror jag väljer att sluta här. Jo, det är det jag gör! Jag slutar här.
...
Äntligen har jag klippt av mig håret. Håret som hade växt sedan den femte september i fjol höstas. Det var en snabb affär. Jag började klockan ett på natten och när håret var klippt, eller bortrakat, spolade jag upp varmt vatten i diskhon och tvättade huvudet med mjällschampo.
Jag hade en förhoppning om att saker och ting skulle kännas lättare efteråt men jag är osäker på om det har infriats. Måhända är jag en aning otålig, ty det är i skrivande stund blott en timme och några minuter sedan jag gjorde slag i saken; alltså som jag började klippa mig.
I regel brukar jag gå till badrummet och bada efter att ha klippt mig men så blev inte fallet den här gången och det är faktiskt en anomali. Och ni kanske undrar hur i helvete jag kan veta det. Jo, jag har fört noggrann statistik över hårklippning och badning sedan drygt tio år. All essentiell information om saken finns samlad i en liten skrivbok; årtal, månad, dag. Dessutom har jag sparat håret som jag klippt av mig sedan minst femton år; kanske till och med arton år. Jag är osäker. Jag vill inte förhäva mig.
Ni kanske tror att det måste ta en massa plats, det där håret menar jag. Men så är inte fallet.
-"Nej, jag glömmer inte bort att jag skriver det här. Jag fann mig enbart tvingad att byta skiva i cd-spelaren då den tidigare skivan slutat snurra. Nu är jag tillbaka."
Det känns plötsligt ganska trögt. Vad ska jag skriva nu? Finns det något mer att tillägga om håret och dess avklippande? Jag kan inte utesluta att det finns något mer men jag tror jag väljer att sluta här. Jo, det är det jag gör! Jag slutar här.
...
söndag 4 januari 2009
the resonance
...
17 may, 2007 - pt. 1
resonated; between march 27 and may 14, my fear of death, my terror, really, for that sudden uncontrollable change, resonated in my head. the disintegration, the steady descent into empty days, resonated. the inhalation of mind altering substances, the insertion of alien objects into the anal cavity, approaching numbness, white coming out of the white sickening walls, the clarity of my absent madness resonated within me. the slow useless masturbation, devoid of emotion, working the shaft of my penis, 48 days, gone up in smoke; resonated. the oscillation of my thoughts like unworldly ropes, razor sharp, cutting and slicing. images mingling, spreading their disease. resonated, Albert Ayler; where did you go? now after, and still - i'm here, and the cold.
resonated; two new feathers added to the assortment of predecessors - is beauty before me; i draw lines, and they resonate.
pt. 2
was love one of mine? the lawn, now mowed, is there; just a thin layer of green, and then dirt, dirt and dirt. i have phone numbers, i'd like to place a call to the future
-hello, i'm so afraid.
-it's resonating.
-will i ever find the harmonies? can i feed upon them?
pt. 3
you can not save what is lost with things that was lost; you can not come to us - we don't want your kind here anymore - i adapt - no, there's nothing to adapt to; we're like that - two lines - only - just like the letters that you scatter over this - they're resonating; your magic works...
pt. 4
home, in my body.
-did i ever feel home in my body?
waiting, scrambled, disentangled; disembodied like me, and waiting. waiting at the wreck of my body, the fragments; resonating. it's green, it's green. green doesn't do it, start up the machine, light up, and, resonate.
...
17 may, 2007 - pt. 1
resonated; between march 27 and may 14, my fear of death, my terror, really, for that sudden uncontrollable change, resonated in my head. the disintegration, the steady descent into empty days, resonated. the inhalation of mind altering substances, the insertion of alien objects into the anal cavity, approaching numbness, white coming out of the white sickening walls, the clarity of my absent madness resonated within me. the slow useless masturbation, devoid of emotion, working the shaft of my penis, 48 days, gone up in smoke; resonated. the oscillation of my thoughts like unworldly ropes, razor sharp, cutting and slicing. images mingling, spreading their disease. resonated, Albert Ayler; where did you go? now after, and still - i'm here, and the cold.
resonated; two new feathers added to the assortment of predecessors - is beauty before me; i draw lines, and they resonate.
pt. 2
was love one of mine? the lawn, now mowed, is there; just a thin layer of green, and then dirt, dirt and dirt. i have phone numbers, i'd like to place a call to the future
-hello, i'm so afraid.
-it's resonating.
-will i ever find the harmonies? can i feed upon them?
pt. 3
you can not save what is lost with things that was lost; you can not come to us - we don't want your kind here anymore - i adapt - no, there's nothing to adapt to; we're like that - two lines - only - just like the letters that you scatter over this - they're resonating; your magic works...
pt. 4
home, in my body.
-did i ever feel home in my body?
waiting, scrambled, disentangled; disembodied like me, and waiting. waiting at the wreck of my body, the fragments; resonating. it's green, it's green. green doesn't do it, start up the machine, light up, and, resonate.
...
lördag 3 januari 2009
den ena sidan
...
28 juli, 1999
-
-"Ja, jag har läst boken..."
-
-"Jaså, jaha, det var en film."
-
-"Nej, den har jag inte sett."
-
-"Jag måste blanda ihop det med något annat, kanske en tidningsnotis."
-
-"Nej, inte det inte. Skulle du kunna?
-
-"Nej, det skulle jag ha kommit ihåg. Det tycker jag. Att glömma något så enkelt."
-
-"Skulle det ha kunnat vara?"
-
-"Du menar..."
-
-"Ja, du berättade det alltså."
-
-"Så var det, ja, mitt minne, min gud!"
-
-"Förlåt?"
-
-"Nej, inte precis, inte om man med det menar att..."
-
-"Nej, verkligen inte!"
-
-"Så, hur slutar det, jag menar..."
-
-"Det säger du! Det säger du! Det hade jag inte trott."
...
28 juli, 1999
-
-"Ja, jag har läst boken..."
-
-"Jaså, jaha, det var en film."
-
-"Nej, den har jag inte sett."
-
-"Jag måste blanda ihop det med något annat, kanske en tidningsnotis."
-
-"Nej, inte det inte. Skulle du kunna?
-
-"Nej, det skulle jag ha kommit ihåg. Det tycker jag. Att glömma något så enkelt."
-
-"Skulle det ha kunnat vara?"
-
-"Du menar..."
-
-"Ja, du berättade det alltså."
-
-"Så var det, ja, mitt minne, min gud!"
-
-"Förlåt?"
-
-"Nej, inte precis, inte om man med det menar att..."
-
-"Nej, verkligen inte!"
-
-"Så, hur slutar det, jag menar..."
-
-"Det säger du! Det säger du! Det hade jag inte trott."
...
Sopor, och hur ett objekts status förändras utifrån var det befinner sig.
Att ta ansvar för saker och ting utan att vara tvungen att göra det är något jag länge gjort med stor glädje och tillfredsställelse. Det formella ansvaret är däremot något jag är ytterst fientlig mot eftersom spontaniteten då tenderar att försvinna.
Den syssla som seglat upp som mitt största intresse är källsortering och återvinning av sopor, och den som inte skänkt en tanke på vad som döljs inom begreppet sopor kan knappast göra sig en rättvis bild av den rikedom av saker och ting som människor slänger bort.
Då jag har bott i samma hus sedan december 1989, och haft tillgång till husets källare sedan 1993, så har det inom mig vuxit fram en känsla av ansvar för husets väl och ve. Källaren är också den plats som har möjliggjort källsortering i större skala. Jag vågar påstå att flera ton material har passerat denna sortering under årens lopp och sedan forslats vidare i form av gåvor till Myrorna & Erikshjälpen, till återvinningsstationer, till pantautomater, till skrotfirmor. Det har många gånger varit en lustfylld upplevelse.
Visst kan jag medge att mitt intresse knappast existerar inom ramen för de vedertagna normer och värderingar som folk i allmänhet rör sig med men på sätt och vis fungerar min särställning som en förstärkning av den norm som majoriteten tillhör.
Då jag har ett starkt behov av att helt kunna koncentrera mig på min uppgift försöker jag i det längsta att syssla med den så att så få människor som möjligt ska kunna störa mig. Samtidigt är detta av en viss omsorg om den möjlige åskådaren då människor i allmänhet blir en aning nervösa när de stöter på en person som står med överkroppen nedstucken i en soptunna och särskilt om de bär på en påse som de tänker slänga.
En förklaring till min besatthet kan hänga samman med att jag är Autist, men att mitt huvudintresse kom att bli sopor är knappast mer än en serie tillfälligheter. Men för att återgå till ämnet jag skulle skriva om, ansvar var det tänkt att handla om. Låt mig ta exemplet med Det krossade glaset.
Då och då händer det sig att jag bevandrar stadens trottoarer och på min väg finner krossat glas men istället för att sura över det försöker jag istället att samla upp skärvorna och ta dem till ett bättre ställe ty det finns de varelser som helt oförskyllt kan komma till skada, dvs. barn, hundar och eventuellt katter (dessutom är jag cyklist). Visserligen tycker jag lite illa om barn och hundar men det hör egentligen inte till saken. En normal människa skulle kanske inte ens lägga märke till det krossade glaset och de som ändå upptäcker det säger på sin höjd 'usch!' och fortsätter sedan utan att ingripa; det finner jag märkligt.
...
Den syssla som seglat upp som mitt största intresse är källsortering och återvinning av sopor, och den som inte skänkt en tanke på vad som döljs inom begreppet sopor kan knappast göra sig en rättvis bild av den rikedom av saker och ting som människor slänger bort.
Då jag har bott i samma hus sedan december 1989, och haft tillgång till husets källare sedan 1993, så har det inom mig vuxit fram en känsla av ansvar för husets väl och ve. Källaren är också den plats som har möjliggjort källsortering i större skala. Jag vågar påstå att flera ton material har passerat denna sortering under årens lopp och sedan forslats vidare i form av gåvor till Myrorna & Erikshjälpen, till återvinningsstationer, till pantautomater, till skrotfirmor. Det har många gånger varit en lustfylld upplevelse.
Visst kan jag medge att mitt intresse knappast existerar inom ramen för de vedertagna normer och värderingar som folk i allmänhet rör sig med men på sätt och vis fungerar min särställning som en förstärkning av den norm som majoriteten tillhör.
Då jag har ett starkt behov av att helt kunna koncentrera mig på min uppgift försöker jag i det längsta att syssla med den så att så få människor som möjligt ska kunna störa mig. Samtidigt är detta av en viss omsorg om den möjlige åskådaren då människor i allmänhet blir en aning nervösa när de stöter på en person som står med överkroppen nedstucken i en soptunna och särskilt om de bär på en påse som de tänker slänga.
En förklaring till min besatthet kan hänga samman med att jag är Autist, men att mitt huvudintresse kom att bli sopor är knappast mer än en serie tillfälligheter. Men för att återgå till ämnet jag skulle skriva om, ansvar var det tänkt att handla om. Låt mig ta exemplet med Det krossade glaset.
Då och då händer det sig att jag bevandrar stadens trottoarer och på min väg finner krossat glas men istället för att sura över det försöker jag istället att samla upp skärvorna och ta dem till ett bättre ställe ty det finns de varelser som helt oförskyllt kan komma till skada, dvs. barn, hundar och eventuellt katter (dessutom är jag cyklist). Visserligen tycker jag lite illa om barn och hundar men det hör egentligen inte till saken. En normal människa skulle kanske inte ens lägga märke till det krossade glaset och de som ändå upptäcker det säger på sin höjd 'usch!' och fortsätter sedan utan att ingripa; det finner jag märkligt.
...
torsdag 1 januari 2009
En incident strax efter tolvslaget.
...
En individ (Herr Ful, 37?år) som tidigare bott i det hus där jag bor kom förbi därför att han kände till att det skulle vara en nyårsfest i lägenheterna en trappa upp. Ingen av de två hyresgästerna är ännu tjugo år fyllda men vi grannar var bjudna. Jag (43) kastade en snabb blick på festiviteterna innan jag retirerade till min lägenhet; de var för unga, för många, för högljudda, etcetera...
En annan individ (44) som bott i huset somnade aspackad och stenad i mitt kök redan vid tiotiden på kvällen. Vid ett tillfälle knackade det på dörren och en, vid tillfället vilt främmande, person frågade mig om jag hade blivit slagen. Något senare, strax efter klockan ett, vaknade den sovande fyllhunden och då sa jag till honom, lite på skoj -"Det skulle inte förvåna mig om det är Herr Ful som blivit slagen, för att han har tafsat på någon flicka." och dra på trissor, det var precis det som hade hänt.
Det är en saltad sanning att påstå att Herr Ful föll i trappan och på så vis blev skadad i huvudet. Det är ett faktum att polis kom till platsen och tog hand om honom. Herr Ful ska dock själv ha påstått att han fått sin skada för att han 'fallit i trappan'.
Efter att ha talat med en av partyvärdarna och insisterat på att de ska anmäla Herr Ful för att ha antastat minst ett halvt dussin av de unga kvinnor som var på festen (den yngsta blott sexton år gammal) är jag glad över att de inte behövde övertalas. På något sätt ska rättsväsendet få vetskap om vad Herr Ful är för en figur; om de inte redan har det, förståss.
...
En individ (Herr Ful, 37?år) som tidigare bott i det hus där jag bor kom förbi därför att han kände till att det skulle vara en nyårsfest i lägenheterna en trappa upp. Ingen av de två hyresgästerna är ännu tjugo år fyllda men vi grannar var bjudna. Jag (43) kastade en snabb blick på festiviteterna innan jag retirerade till min lägenhet; de var för unga, för många, för högljudda, etcetera...
En annan individ (44) som bott i huset somnade aspackad och stenad i mitt kök redan vid tiotiden på kvällen. Vid ett tillfälle knackade det på dörren och en, vid tillfället vilt främmande, person frågade mig om jag hade blivit slagen. Något senare, strax efter klockan ett, vaknade den sovande fyllhunden och då sa jag till honom, lite på skoj -"Det skulle inte förvåna mig om det är Herr Ful som blivit slagen, för att han har tafsat på någon flicka." och dra på trissor, det var precis det som hade hänt.
Det är en saltad sanning att påstå att Herr Ful föll i trappan och på så vis blev skadad i huvudet. Det är ett faktum att polis kom till platsen och tog hand om honom. Herr Ful ska dock själv ha påstått att han fått sin skada för att han 'fallit i trappan'.
Efter att ha talat med en av partyvärdarna och insisterat på att de ska anmäla Herr Ful för att ha antastat minst ett halvt dussin av de unga kvinnor som var på festen (den yngsta blott sexton år gammal) är jag glad över att de inte behövde övertalas. På något sätt ska rättsväsendet få vetskap om vad Herr Ful är för en figur; om de inte redan har det, förståss.
...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)