...
Det var kanske den sista gången jag talade med honom, Lille Ante, som han nämnde ett minne som jag hade svårt att erinra mig. Jag skulle ha sjungit ett slags ode om en papperspåse som jag använt en tid och som nu var så trasig att det var dags att byta upp sig. Tidsmässigt ska detta ha skett i mitten av 1980-talet, gissningsvis 17-18 år innan det här samtalet (ett telefonsamtal) då det togs upp. Genialiskt, tyckte han att det var. Och jag kände genast förvirring.
Nåväl, jag fortsatte att tänka på det här med papperspåsen och till slut föll myntet ner. Ah!!! Det var en påse men den var inte av papper utan av plast. Jo, det var så sant. En Plastpåse var vad det var jag sjöng om den där gången.
Nu minns jag alltså inte riktigt när det här myntet föll ner men ur gömmorna plockade jag härom sistens ett litet papper som innehöll en text om texten. Den är daterad, 18 december 2004.
Goodbye, Plastic Bag - Hommage to Andreas Blomkvist
Plastic Bag! I'm okay,
Plastic Bag! 18 years ago,
Plastic Bag! had to let you go,
Plastic Bag! just want you to know,
Plastic Bag! I'm okay,
Plastic Bag! are you there?
Plastic Bag? Plastic Bag? Goodbye! Plastic Bag! Goodbye...
...
lördag 24 januari 2009
20 år sedan ted fick smaka på amerikansk elektricitet
...
Ur minnet kommer dessa namn (
Lynda Ann Healy
Georgeann Hawkins
Brenda Ball
Roberta Kathleen Parks
Denise Naslund
Janice Ott
Lynette Culver
Denise Oliverson
Margaret Bowman
Lisa Levy
Kimberly Diane Leach
Caryn Campbell
Carol Valenzuela
Brenda Baker
) men det är en viss besvikelse för mig att bara minnas fjorton av dem vars liv släcktes.
...
Ur minnet kommer dessa namn (
Lynda Ann Healy
Georgeann Hawkins
Brenda Ball
Roberta Kathleen Parks
Denise Naslund
Janice Ott
Lynette Culver
Denise Oliverson
Margaret Bowman
Lisa Levy
Kimberly Diane Leach
Caryn Campbell
Carol Valenzuela
Brenda Baker
) men det är en viss besvikelse för mig att bara minnas fjorton av dem vars liv släcktes.
...
tisdag 20 januari 2009
gems of knowledge
...
it is a known fact that Mr. Richard G. Brautigan wrote Trout Fishing in America while vacationing in Idaho in the year of 1961 (his wife, whose name is lost for me, was also there and so was their daughter, Ianthe).
it is also a known fact that the same year, we're talking 1961 here, a Mr. Ernest Hemingway committed suicide in Idaho.
Mr. Brautigan would also commit suicide but not in Idaho (Montana) and not in 1961 (1984).
...
it is a known fact that Mr. Richard G. Brautigan wrote Trout Fishing in America while vacationing in Idaho in the year of 1961 (his wife, whose name is lost for me, was also there and so was their daughter, Ianthe).
it is also a known fact that the same year, we're talking 1961 here, a Mr. Ernest Hemingway committed suicide in Idaho.
Mr. Brautigan would also commit suicide but not in Idaho (Montana) and not in 1961 (1984).
...
måndag 19 januari 2009
from Gaza with Love - dexterity, flesh, shut the fuck up!!!
...
imune spate ariadne; gods tummy.
everwhere the etching is, and it is is. IS!!! fly away, i can fly away. bring me --- to this scorched clump of/and/with/for; and jellyfish, ish, ish!!! i can fly away, fly away; on brittle winds. tree tops below beckon me, want me, my crash, a rash of violent assaults remain unsolved because of linkage blindness. the perpetrator lies back, painting the reasonable hole, accidents happen so often and they are so intense that they seem connected but they aren't.
at the foot of the mountain; rest assure that more will come.
will acne scars be the final give away? no, wrong person. the perp is a genius surgeon/tax consultant/dot.com millionaire. he has invented a new form of transportation. it's a cross between a bull and a kangaroo. the new breed is fully equipped with the latest in hi-tech weaponry. it has a hidden on/off switch. you wouldn't guess where it's at /---/ and do something constructive.
(k(n(i)f)e) and it is so, but it is not because, so for all that it is worth, they'll see the writing but they wont know the meaning.
orders five through fifteen; listen, take notes, pick up the under current, fill out the form that Mr. J. hands you at the wall of the great eating, leave the form in a sealed envelope that bare the sign of dum dum, take break for cigarette and/or coffee, answer the red phone, do not answer the pink phone, when you arrive at junction known as Ferret you shall dig in for the night, check sleeping bag for bugs, bless the spirit of metal.
report back to isagt as soon as you get this message (everwhere is not to be trusted; kill it and dissolve the remains asap. put what is left in five lead jars and secure them at intervals so as not to risk further cross contamination).
return to Golem and await further instructions from the main vehicle. do not make small talk. a-d -h--e -ou --e th--e, --u c-- ch-ck that the missiles are getting set up. trajectory --- a- ---l-ws; --s--n v--y --refully.
random interception of soldier-soldier chat.
-"yeah, what?"
-"cum-e-caaze, don't you get it!?"
-"err, trevor."
-"yeah, do you know him?"
-"err, of him, doesn't everyone?"
-"oh, right, well, so you've heard, did you hear it."
-"uh, what, it's breaking up, i'm getting, did you hear that, man?"
-"right..."
-"fly away, i can fly away..."
-"what are you on, man?"
...
imune spate ariadne; gods tummy.
everwhere the etching is, and it is is. IS!!! fly away, i can fly away. bring me --- to this scorched clump of/and/with/for; and jellyfish, ish, ish!!! i can fly away, fly away; on brittle winds. tree tops below beckon me, want me, my crash, a rash of violent assaults remain unsolved because of linkage blindness. the perpetrator lies back, painting the reasonable hole, accidents happen so often and they are so intense that they seem connected but they aren't.
at the foot of the mountain; rest assure that more will come.
will acne scars be the final give away? no, wrong person. the perp is a genius surgeon/tax consultant/dot.com millionaire. he has invented a new form of transportation. it's a cross between a bull and a kangaroo. the new breed is fully equipped with the latest in hi-tech weaponry. it has a hidden on/off switch. you wouldn't guess where it's at /---/ and do something constructive.
(k(n(i)f)e) and it is so, but it is not because, so for all that it is worth, they'll see the writing but they wont know the meaning.
orders five through fifteen; listen, take notes, pick up the under current, fill out the form that Mr. J. hands you at the wall of the great eating, leave the form in a sealed envelope that bare the sign of dum dum, take break for cigarette and/or coffee, answer the red phone, do not answer the pink phone, when you arrive at junction known as Ferret you shall dig in for the night, check sleeping bag for bugs, bless the spirit of metal.
report back to isagt as soon as you get this message (everwhere is not to be trusted; kill it and dissolve the remains asap. put what is left in five lead jars and secure them at intervals so as not to risk further cross contamination).
return to Golem and await further instructions from the main vehicle. do not make small talk. a-d -h--e -ou --e th--e, --u c-- ch-ck that the missiles are getting set up. trajectory --- a- ---l-ws; --s--n v--y --refully.
random interception of soldier-soldier chat.
-"yeah, what?"
-"cum-e-caaze, don't you get it!?"
-"err, trevor."
-"yeah, do you know him?"
-"err, of him, doesn't everyone?"
-"oh, right, well, so you've heard, did you hear it."
-"uh, what, it's breaking up, i'm getting, did you hear that, man?"
-"right..."
-"fly away, i can fly away..."
-"what are you on, man?"
...
i ask the hole
...
i ask the hole a question and the hole answers.
-"of what material are you?"
-"cinder blocks, cinderella, cigarettes, cellular phones, ca ca ca."
-"do you feel?"
-"muchas gracias."
-"of what material are your roof?"
-"blues."
-"is it safe to assume that you live in peace?"
-"yes, it is. but the ground is rather soggy/slushy/fishy."
-"do you prefer to be left alone?"
-"yes, very much so."
-"well, good bye then and thank you very much for being such a good sport."
-"yes, yes, yes, could you pass me and not notice me?"
-"err, no, i could not. sorry."
-"very well then."
-"bye."
i leave the hole to its own and return to the main vehicle.
...
i ask the hole a question and the hole answers.
-"of what material are you?"
-"cinder blocks, cinderella, cigarettes, cellular phones, ca ca ca."
-"do you feel?"
-"muchas gracias."
-"of what material are your roof?"
-"blues."
-"is it safe to assume that you live in peace?"
-"yes, it is. but the ground is rather soggy/slushy/fishy."
-"do you prefer to be left alone?"
-"yes, very much so."
-"well, good bye then and thank you very much for being such a good sport."
-"yes, yes, yes, could you pass me and not notice me?"
-"err, no, i could not. sorry."
-"very well then."
-"bye."
i leave the hole to its own and return to the main vehicle.
...
something i needed to do
...
the world feels stronger viscerally. curls like paint chips under intense heat. which key to press to avoid the needless result. i open and close. my mouth must move toward the parting flesh. it cries, a rip in, and the fabric, lush touching lush, undressed, feel the liberty anus contracting. to
feel is to break wide open; or apart. it is vital to the apparatus; what? to answer is to enter the sewage system and swim in filth and quietly choke on the smell of fesces, on the smell of fiction. taking five, seven, nine ----- to visually grasp (the actual loss of hair); and filth, and butter your very sandwich. leave the violence chisel until it chills. dress up! wash myyour hands! leave with tenderness a leach to guard the whores of myyour truth; our fingers are shaking and due to the heat, smoke drift upwards. a heat that is shining, retching and reaching us inside and we place the burning void outside of its reach and as the world reaches for myyour face we are consumed
...
the world feels stronger viscerally. curls like paint chips under intense heat. which key to press to avoid the needless result. i open and close. my mouth must move toward the parting flesh. it cries, a rip in, and the fabric, lush touching lush, undressed, feel the liberty anus contracting. to
feel is to break wide open; or apart. it is vital to the apparatus; what? to answer is to enter the sewage system and swim in filth and quietly choke on the smell of fesces, on the smell of fiction. taking five, seven, nine ----- to visually grasp (the actual loss of hair); and filth, and butter your very sandwich. leave the violence chisel until it chills. dress up! wash myyour hands! leave with tenderness a leach to guard the whores of myyour truth; our fingers are shaking and due to the heat, smoke drift upwards. a heat that is shining, retching and reaching us inside and we place the burning void outside of its reach and as the world reaches for myyour face we are consumed
...
söndag 18 januari 2009
sömnmonstret
som tidigare kvällar var jag naturligtvis trött och jag var därför övertygad om att jag skulle kunna somna i tid för att fylla behovet av oavbruten sömn inom dygnets första halva. i helvete heller. jag bara låg och var klar i huvudet medan kroppen var seg. tände ljuset och blev genast för trött för att ens läsa; monday mourning av kathy reichs. det blev att stiga upp efter klockan tre och böja till en degvisp så att den kunde användas till att vispa grädde med till sachertårtan som i sig visade sig vara något av ett nerköp när det gällde chokladöverdraget.
eftersom jag tidigare under kvällen upptäckt att jag var i total avsaknad av strösocker och därför tvingades söka mig till grannarna för att få tag i lite är det på sin plats att återknyta till händelserna vid nyåret. jag har redan berört orsaken till att jag kom att avhålla mig från någon närmare fraternisering med grannarna på mellanvåningen och då jag tidigare angett att orsaken till detta var deras ålder måste jag nu medge att så faktiskt inte var fallet; deras ålder var ingen egentlig orsak till att jag inte tordes beblanda mig med dem. det som istället var en bärande orsak var att jag inte tycktes känna igen en enda av dem. främmande människor är för mig skrämmande och ju fler de är desto nervösare blir jag. det faller sig inte naturligt för mig att hals över huvud ge mig in bland okända människor och inleda något slags intellektuellt utbyte med dem även om det faktiskt vore givande. hindret är för stort. är det fest så föredrar jag att komma tidigt och så att säga vara något av en möbel redan från början.
men tårtan var det ju. och sömnen som inte kom till skott som den skulle. jag tog en tablett imovane till, trots att jag inte borde det. det fåtal jag har förbjuder varje form av slentrianmässigt brukande av denna resurs. nåväl, sömnen infann sig sedermera och vid cirka ett på dagen ringde väckarklockan men det är osäkert vad som sedan hände; förmodligen steg jag upp och försökte förbli i det läget ett tag innan jag återvände till sängen och ställde fram uret till klockan fyra och sedan sjönk tillbaka ned i sömnen och sov tills väckarklockan åter ringde. ja, så borde det ha gått till. emellertid stängde jag helt enkelt bara av klockan och fortsatte att dröna till strax före klockan sex på kvällen, merde! merde! merde!
vad hände sedan? tv! korsord! kaffe!
eftersom jag tidigare under kvällen upptäckt att jag var i total avsaknad av strösocker och därför tvingades söka mig till grannarna för att få tag i lite är det på sin plats att återknyta till händelserna vid nyåret. jag har redan berört orsaken till att jag kom att avhålla mig från någon närmare fraternisering med grannarna på mellanvåningen och då jag tidigare angett att orsaken till detta var deras ålder måste jag nu medge att så faktiskt inte var fallet; deras ålder var ingen egentlig orsak till att jag inte tordes beblanda mig med dem. det som istället var en bärande orsak var att jag inte tycktes känna igen en enda av dem. främmande människor är för mig skrämmande och ju fler de är desto nervösare blir jag. det faller sig inte naturligt för mig att hals över huvud ge mig in bland okända människor och inleda något slags intellektuellt utbyte med dem även om det faktiskt vore givande. hindret är för stort. är det fest så föredrar jag att komma tidigt och så att säga vara något av en möbel redan från början.
men tårtan var det ju. och sömnen som inte kom till skott som den skulle. jag tog en tablett imovane till, trots att jag inte borde det. det fåtal jag har förbjuder varje form av slentrianmässigt brukande av denna resurs. nåväl, sömnen infann sig sedermera och vid cirka ett på dagen ringde väckarklockan men det är osäkert vad som sedan hände; förmodligen steg jag upp och försökte förbli i det läget ett tag innan jag återvände till sängen och ställde fram uret till klockan fyra och sedan sjönk tillbaka ned i sömnen och sov tills väckarklockan åter ringde. ja, så borde det ha gått till. emellertid stängde jag helt enkelt bara av klockan och fortsatte att dröna till strax före klockan sex på kvällen, merde! merde! merde!
vad hände sedan? tv! korsord! kaffe!
torsdag 15 januari 2009
hostan; den jävla!!!
det som är kvar av influensan är den där jääävla hostan. det kliar och kittlar och sen är det gasen i botten. till och med katten har vant sig och ligger kvar. Aphex Twin och drukqs i köket inför sänggåendet; den bittra smaken av imovane och propavan glädjer munnen min. en svag menthol känsla.
olsson. nu är det olsson som måste stanna. serietidningar & wild west affären på skolgatan är jag inne i då och då för å byta bort några upphittade skinn magasin. sa härom sist att det var väl trettio år sedan jag var där första gången; handlade för typ 13.75 men jag mindes inte vad. ändå är det lite nervöst att gå upp till kassaavdelningen där det brukade finnas skinn magasin förr i tiden.
det är verkligen hög tid att jag tar ett bad; 4½ månad bildar ändå en hel del smuts. man luktar liksom inte nåt vidare. särskilt inte när man använder smutstvätten en omgång till. jag sparar visserligen en hel massa vatten på det här sättet; det är ju brist på vatten i världen menar jag och lite skit har man ju inte dött av. det är snarare bra för hälsan att vara lite smutsig eftersom man inte blir sjuk så ofta. infektionerna fastnar helt enkelt inte.
jag ska snart företa en resa. färden ska gå mot sängen. jag har bara lite jag vill få uträttat innan jag ger mig av. vi ses!!!
olsson. nu är det olsson som måste stanna. serietidningar & wild west affären på skolgatan är jag inne i då och då för å byta bort några upphittade skinn magasin. sa härom sist att det var väl trettio år sedan jag var där första gången; handlade för typ 13.75 men jag mindes inte vad. ändå är det lite nervöst att gå upp till kassaavdelningen där det brukade finnas skinn magasin förr i tiden.
det är verkligen hög tid att jag tar ett bad; 4½ månad bildar ändå en hel del smuts. man luktar liksom inte nåt vidare. särskilt inte när man använder smutstvätten en omgång till. jag sparar visserligen en hel massa vatten på det här sättet; det är ju brist på vatten i världen menar jag och lite skit har man ju inte dött av. det är snarare bra för hälsan att vara lite smutsig eftersom man inte blir sjuk så ofta. infektionerna fastnar helt enkelt inte.
jag ska snart företa en resa. färden ska gå mot sängen. jag har bara lite jag vill få uträttat innan jag ger mig av. vi ses!!!
onsdag 14 januari 2009
the influenza monster keeps lurking
...
still
in the grip of
this quicksand illness
and i'm too heavy to move up
and out of its grasp;
just sinking
down
this
bloody cough is
bloody killing me but
blogging is bloody 'ilarious when
you think of it; happy
razzies roar and
cry
900
grams of candy,
crack my knuckles +
and feels like such a waste, really!
orange jews my bloody
valentine, they
must
kill
them all, them
sand rats are never
going to stop messing with Mr. J,
you must exterminate
Palestine or
die
and
i pray for a hot
white sunset that'll
paint the earth in fearful shades;
for this is the last of
us two legged
beasts
today
i am in Gaza,
my name is death;
see how happy i am, i dance in the
streets to the freaky
beats of mortar
fire
it's
macabre; the
tonality of frenzied
metal cutting through the live microphone
of streets and alleys,
a 1000 and 1
tones
eating
the entire music,
notation after notation,
all etched in the face of mayhem, my home
in the world of stones,
scores of ships lie
awake
on
the beach of my
eyes. along these lines it
went; the violence chisel in my belly was so
hot with the void of peace,
it froze me to the
core
...
still
in the grip of
this quicksand illness
and i'm too heavy to move up
and out of its grasp;
just sinking
down
this
bloody cough is
bloody killing me but
blogging is bloody 'ilarious when
you think of it; happy
razzies roar and
cry
900
grams of candy,
crack my knuckles +
and feels like such a waste, really!
orange jews my bloody
valentine, they
must
kill
them all, them
sand rats are never
going to stop messing with Mr. J,
you must exterminate
Palestine or
die
and
i pray for a hot
white sunset that'll
paint the earth in fearful shades;
for this is the last of
us two legged
beasts
today
i am in Gaza,
my name is death;
see how happy i am, i dance in the
streets to the freaky
beats of mortar
fire
it's
macabre; the
tonality of frenzied
metal cutting through the live microphone
of streets and alleys,
a 1000 and 1
tones
eating
the entire music,
notation after notation,
all etched in the face of mayhem, my home
in the world of stones,
scores of ships lie
awake
on
the beach of my
eyes. along these lines it
went; the violence chisel in my belly was so
hot with the void of peace,
it froze me to the
core
...
tisdag 13 januari 2009
a day to navigate
... .. ...
the clearing out of old debris from the youth of these bones, from under the layers, that maybe wheren't supposed to have grown so thick and rigid and stuffed up with sadness, such a sadness that words fail to paint its portrait; and it is but a mask with empty eyes that roar in mindless space and a gaping mouth whose jaws claw at your absolutely horrifying nakedness; its vulnerability cast open to the, to the, to the
i hate it so when people die, shared memories cut in half, slaughtered, twisted and robbed of their intensity; already sinking back in the haze of the fear glistening now; slipping away in the smoke from so many mirrors that deny me; or its voice and the silence eruption; the chaos and colors moving in and out of focus
the nausea; the train in the tunnel, always in the tunnel, in a cascade of light that obliterates the edges and blinds out the night, and time blurs; the corpse of my thoughts shake, beckoning me to come to bed again, or is it a grave; elevated or what. do graves always have to be bound to the ground. it's so silent in here i can't hear myself; let me
... .. ...
the clearing out of old debris from the youth of these bones, from under the layers, that maybe wheren't supposed to have grown so thick and rigid and stuffed up with sadness, such a sadness that words fail to paint its portrait; and it is but a mask with empty eyes that roar in mindless space and a gaping mouth whose jaws claw at your absolutely horrifying nakedness; its vulnerability cast open to the, to the, to the
i hate it so when people die, shared memories cut in half, slaughtered, twisted and robbed of their intensity; already sinking back in the haze of the fear glistening now; slipping away in the smoke from so many mirrors that deny me; or its voice and the silence eruption; the chaos and colors moving in and out of focus
the nausea; the train in the tunnel, always in the tunnel, in a cascade of light that obliterates the edges and blinds out the night, and time blurs; the corpse of my thoughts shake, beckoning me to come to bed again, or is it a grave; elevated or what. do graves always have to be bound to the ground. it's so silent in here i can't hear myself; let me
... .. ...
måndag 12 januari 2009
Influensa, del två; slutet...
När jag vaknade idag på förmiddagen och såg vad klockan var kändes allt mycket bättre. Jag hade nämligen sovit som en säck minst tio timmar i streck. Den svarta t-shirten satt visserligen som klistrad till huden, dyngsur av svett. Jag låg kvar och gottade mig lite men fann det för gott att ta mig ner från loftet när katten gjorde sina vanliga framstötar. Jag var vig igen och allt grus och småskräp som tidigare legat i drivor i ledkotor och muskelknippen var som alldeles försvunnet och borta. Jag var nästan glad.
lördag 10 januari 2009
influenza; part one
January 7 2009, marked the end of christmas and the first everyday wedensday. I managed to go out and do some errands; take out medicine from the pharmacy and buy some lighter pain killers. I bought some candies, a couple of books; volume one of Bob Dylan's Chronicles and Individual Differences; Theories and Applications, by Vivian Shackleton and Clive Fletcher. And I bought two cd:s, one with My Bloody Valentine and one with Maximo Park.
When I came home I felt exhausted and just sat watching tv, panting like a dog. I steeled myself and went to buy some groceries.
The night between the 7th and the 8th, the influenza attacked me and showing now pardon. It was dry cough, headache, muscle ache, overheating or freezing, stuffed nose. I just hate it being ill like this. But it doesn't happen very often although I'm always a little stuffed in my nose.
When I came home I felt exhausted and just sat watching tv, panting like a dog. I steeled myself and went to buy some groceries.
The night between the 7th and the 8th, the influenza attacked me and showing now pardon. It was dry cough, headache, muscle ache, overheating or freezing, stuffed nose. I just hate it being ill like this. But it doesn't happen very often although I'm always a little stuffed in my nose.
onsdag 7 januari 2009
Spectrumites
...
A message to my bilingual readers.
...
I've been over at Spectrumites for a while and for you who doesn't know what that is, well, Spectrumites is a web community created by an Australian guy called EvilZakkie. It's quite a new place and has only been up and running for 2-3 months so it's still in its infancy.
It's agenda is activism and support, by and for people on the Autistic Spectrum as well as for their significant others. The main goal is to present a more nuanced view of what autism is and what it's like to be an autistic individual.
Members are scattered across Australia, New Zeeland, North America, Great Britain but there are folks from Holland, Israel and Sweden too. I'm known there as ichtms. So if you're intrigued? Come and have a look at the place!!!
...
http://www.spectrumites.com/
...
A message to my bilingual readers.
...
I've been over at Spectrumites for a while and for you who doesn't know what that is, well, Spectrumites is a web community created by an Australian guy called EvilZakkie. It's quite a new place and has only been up and running for 2-3 months so it's still in its infancy.
It's agenda is activism and support, by and for people on the Autistic Spectrum as well as for their significant others. The main goal is to present a more nuanced view of what autism is and what it's like to be an autistic individual.
Members are scattered across Australia, New Zeeland, North America, Great Britain but there are folks from Holland, Israel and Sweden too. I'm known there as ichtms. So if you're intrigued? Come and have a look at the place!!!
...
http://www.spectrumites.com/
...
tisdag 6 januari 2009
mustaschen
...
En gång hade jag en mustasch. Den satt i mitt ansikte, precis mellan munnen och näsan. Jag fick komplimanger gällande dess ändar. Jag hade problem med den eftersom jag ofta svedde den när jag tände min cigarett och min ständigt snorande näsa gjorde den kladdig.
En dag rakade jag av den. Det var i april 2005 och jag skulle vara med i en performancefestival i Norrköping. Jag skulle hålla till på Konstmuseet och mustaschen var i vägen. Jag var 39 år. Jag lade mustaschen i en liten ask som tidigare innehållit cigarrer av märket Cohiba, Mini.
Under festivaldagarna bar jag omkring på den där asken och frågade folk om de ville se min mustasch och många var det som ville det. En kvinna i receptionen frågade om det verkligen var en riktig mustasch. Hon hade sett mig någon dag tidigare när mustaschen suttit fast i mig. Jag svarade att mustaschen naturligtvis var äkta vara.
Ni kanske undrar om den finns kvar, den där mustaschen. Jo, den finns kvar. Den ligger i samma lilla ask som den har legat i sedan den dag jag fann för gott att skilja den från mitt ansikte. Om ni vill se den så får ni höra av er. Det ska säkert gå att ordna på något sätt.
...
En gång hade jag en mustasch. Den satt i mitt ansikte, precis mellan munnen och näsan. Jag fick komplimanger gällande dess ändar. Jag hade problem med den eftersom jag ofta svedde den när jag tände min cigarett och min ständigt snorande näsa gjorde den kladdig.
En dag rakade jag av den. Det var i april 2005 och jag skulle vara med i en performancefestival i Norrköping. Jag skulle hålla till på Konstmuseet och mustaschen var i vägen. Jag var 39 år. Jag lade mustaschen i en liten ask som tidigare innehållit cigarrer av märket Cohiba, Mini.
Under festivaldagarna bar jag omkring på den där asken och frågade folk om de ville se min mustasch och många var det som ville det. En kvinna i receptionen frågade om det verkligen var en riktig mustasch. Hon hade sett mig någon dag tidigare när mustaschen suttit fast i mig. Jag svarade att mustaschen naturligtvis var äkta vara.
Ni kanske undrar om den finns kvar, den där mustaschen. Jo, den finns kvar. Den ligger i samma lilla ask som den har legat i sedan den dag jag fann för gott att skilja den från mitt ansikte. Om ni vill se den så får ni höra av er. Det ska säkert gå att ordna på något sätt.
...
håret
...
Äntligen har jag klippt av mig håret. Håret som hade växt sedan den femte september i fjol höstas. Det var en snabb affär. Jag började klockan ett på natten och när håret var klippt, eller bortrakat, spolade jag upp varmt vatten i diskhon och tvättade huvudet med mjällschampo.
Jag hade en förhoppning om att saker och ting skulle kännas lättare efteråt men jag är osäker på om det har infriats. Måhända är jag en aning otålig, ty det är i skrivande stund blott en timme och några minuter sedan jag gjorde slag i saken; alltså som jag började klippa mig.
I regel brukar jag gå till badrummet och bada efter att ha klippt mig men så blev inte fallet den här gången och det är faktiskt en anomali. Och ni kanske undrar hur i helvete jag kan veta det. Jo, jag har fört noggrann statistik över hårklippning och badning sedan drygt tio år. All essentiell information om saken finns samlad i en liten skrivbok; årtal, månad, dag. Dessutom har jag sparat håret som jag klippt av mig sedan minst femton år; kanske till och med arton år. Jag är osäker. Jag vill inte förhäva mig.
Ni kanske tror att det måste ta en massa plats, det där håret menar jag. Men så är inte fallet.
-"Nej, jag glömmer inte bort att jag skriver det här. Jag fann mig enbart tvingad att byta skiva i cd-spelaren då den tidigare skivan slutat snurra. Nu är jag tillbaka."
Det känns plötsligt ganska trögt. Vad ska jag skriva nu? Finns det något mer att tillägga om håret och dess avklippande? Jag kan inte utesluta att det finns något mer men jag tror jag väljer att sluta här. Jo, det är det jag gör! Jag slutar här.
...
Äntligen har jag klippt av mig håret. Håret som hade växt sedan den femte september i fjol höstas. Det var en snabb affär. Jag började klockan ett på natten och när håret var klippt, eller bortrakat, spolade jag upp varmt vatten i diskhon och tvättade huvudet med mjällschampo.
Jag hade en förhoppning om att saker och ting skulle kännas lättare efteråt men jag är osäker på om det har infriats. Måhända är jag en aning otålig, ty det är i skrivande stund blott en timme och några minuter sedan jag gjorde slag i saken; alltså som jag började klippa mig.
I regel brukar jag gå till badrummet och bada efter att ha klippt mig men så blev inte fallet den här gången och det är faktiskt en anomali. Och ni kanske undrar hur i helvete jag kan veta det. Jo, jag har fört noggrann statistik över hårklippning och badning sedan drygt tio år. All essentiell information om saken finns samlad i en liten skrivbok; årtal, månad, dag. Dessutom har jag sparat håret som jag klippt av mig sedan minst femton år; kanske till och med arton år. Jag är osäker. Jag vill inte förhäva mig.
Ni kanske tror att det måste ta en massa plats, det där håret menar jag. Men så är inte fallet.
-"Nej, jag glömmer inte bort att jag skriver det här. Jag fann mig enbart tvingad att byta skiva i cd-spelaren då den tidigare skivan slutat snurra. Nu är jag tillbaka."
Det känns plötsligt ganska trögt. Vad ska jag skriva nu? Finns det något mer att tillägga om håret och dess avklippande? Jag kan inte utesluta att det finns något mer men jag tror jag väljer att sluta här. Jo, det är det jag gör! Jag slutar här.
...
söndag 4 januari 2009
the resonance
...
17 may, 2007 - pt. 1
resonated; between march 27 and may 14, my fear of death, my terror, really, for that sudden uncontrollable change, resonated in my head. the disintegration, the steady descent into empty days, resonated. the inhalation of mind altering substances, the insertion of alien objects into the anal cavity, approaching numbness, white coming out of the white sickening walls, the clarity of my absent madness resonated within me. the slow useless masturbation, devoid of emotion, working the shaft of my penis, 48 days, gone up in smoke; resonated. the oscillation of my thoughts like unworldly ropes, razor sharp, cutting and slicing. images mingling, spreading their disease. resonated, Albert Ayler; where did you go? now after, and still - i'm here, and the cold.
resonated; two new feathers added to the assortment of predecessors - is beauty before me; i draw lines, and they resonate.
pt. 2
was love one of mine? the lawn, now mowed, is there; just a thin layer of green, and then dirt, dirt and dirt. i have phone numbers, i'd like to place a call to the future
-hello, i'm so afraid.
-it's resonating.
-will i ever find the harmonies? can i feed upon them?
pt. 3
you can not save what is lost with things that was lost; you can not come to us - we don't want your kind here anymore - i adapt - no, there's nothing to adapt to; we're like that - two lines - only - just like the letters that you scatter over this - they're resonating; your magic works...
pt. 4
home, in my body.
-did i ever feel home in my body?
waiting, scrambled, disentangled; disembodied like me, and waiting. waiting at the wreck of my body, the fragments; resonating. it's green, it's green. green doesn't do it, start up the machine, light up, and, resonate.
...
17 may, 2007 - pt. 1
resonated; between march 27 and may 14, my fear of death, my terror, really, for that sudden uncontrollable change, resonated in my head. the disintegration, the steady descent into empty days, resonated. the inhalation of mind altering substances, the insertion of alien objects into the anal cavity, approaching numbness, white coming out of the white sickening walls, the clarity of my absent madness resonated within me. the slow useless masturbation, devoid of emotion, working the shaft of my penis, 48 days, gone up in smoke; resonated. the oscillation of my thoughts like unworldly ropes, razor sharp, cutting and slicing. images mingling, spreading their disease. resonated, Albert Ayler; where did you go? now after, and still - i'm here, and the cold.
resonated; two new feathers added to the assortment of predecessors - is beauty before me; i draw lines, and they resonate.
pt. 2
was love one of mine? the lawn, now mowed, is there; just a thin layer of green, and then dirt, dirt and dirt. i have phone numbers, i'd like to place a call to the future
-hello, i'm so afraid.
-it's resonating.
-will i ever find the harmonies? can i feed upon them?
pt. 3
you can not save what is lost with things that was lost; you can not come to us - we don't want your kind here anymore - i adapt - no, there's nothing to adapt to; we're like that - two lines - only - just like the letters that you scatter over this - they're resonating; your magic works...
pt. 4
home, in my body.
-did i ever feel home in my body?
waiting, scrambled, disentangled; disembodied like me, and waiting. waiting at the wreck of my body, the fragments; resonating. it's green, it's green. green doesn't do it, start up the machine, light up, and, resonate.
...
lördag 3 januari 2009
den ena sidan
...
28 juli, 1999
-
-"Ja, jag har läst boken..."
-
-"Jaså, jaha, det var en film."
-
-"Nej, den har jag inte sett."
-
-"Jag måste blanda ihop det med något annat, kanske en tidningsnotis."
-
-"Nej, inte det inte. Skulle du kunna?
-
-"Nej, det skulle jag ha kommit ihåg. Det tycker jag. Att glömma något så enkelt."
-
-"Skulle det ha kunnat vara?"
-
-"Du menar..."
-
-"Ja, du berättade det alltså."
-
-"Så var det, ja, mitt minne, min gud!"
-
-"Förlåt?"
-
-"Nej, inte precis, inte om man med det menar att..."
-
-"Nej, verkligen inte!"
-
-"Så, hur slutar det, jag menar..."
-
-"Det säger du! Det säger du! Det hade jag inte trott."
...
28 juli, 1999
-
-"Ja, jag har läst boken..."
-
-"Jaså, jaha, det var en film."
-
-"Nej, den har jag inte sett."
-
-"Jag måste blanda ihop det med något annat, kanske en tidningsnotis."
-
-"Nej, inte det inte. Skulle du kunna?
-
-"Nej, det skulle jag ha kommit ihåg. Det tycker jag. Att glömma något så enkelt."
-
-"Skulle det ha kunnat vara?"
-
-"Du menar..."
-
-"Ja, du berättade det alltså."
-
-"Så var det, ja, mitt minne, min gud!"
-
-"Förlåt?"
-
-"Nej, inte precis, inte om man med det menar att..."
-
-"Nej, verkligen inte!"
-
-"Så, hur slutar det, jag menar..."
-
-"Det säger du! Det säger du! Det hade jag inte trott."
...
Sopor, och hur ett objekts status förändras utifrån var det befinner sig.
Att ta ansvar för saker och ting utan att vara tvungen att göra det är något jag länge gjort med stor glädje och tillfredsställelse. Det formella ansvaret är däremot något jag är ytterst fientlig mot eftersom spontaniteten då tenderar att försvinna.
Den syssla som seglat upp som mitt största intresse är källsortering och återvinning av sopor, och den som inte skänkt en tanke på vad som döljs inom begreppet sopor kan knappast göra sig en rättvis bild av den rikedom av saker och ting som människor slänger bort.
Då jag har bott i samma hus sedan december 1989, och haft tillgång till husets källare sedan 1993, så har det inom mig vuxit fram en känsla av ansvar för husets väl och ve. Källaren är också den plats som har möjliggjort källsortering i större skala. Jag vågar påstå att flera ton material har passerat denna sortering under årens lopp och sedan forslats vidare i form av gåvor till Myrorna & Erikshjälpen, till återvinningsstationer, till pantautomater, till skrotfirmor. Det har många gånger varit en lustfylld upplevelse.
Visst kan jag medge att mitt intresse knappast existerar inom ramen för de vedertagna normer och värderingar som folk i allmänhet rör sig med men på sätt och vis fungerar min särställning som en förstärkning av den norm som majoriteten tillhör.
Då jag har ett starkt behov av att helt kunna koncentrera mig på min uppgift försöker jag i det längsta att syssla med den så att så få människor som möjligt ska kunna störa mig. Samtidigt är detta av en viss omsorg om den möjlige åskådaren då människor i allmänhet blir en aning nervösa när de stöter på en person som står med överkroppen nedstucken i en soptunna och särskilt om de bär på en påse som de tänker slänga.
En förklaring till min besatthet kan hänga samman med att jag är Autist, men att mitt huvudintresse kom att bli sopor är knappast mer än en serie tillfälligheter. Men för att återgå till ämnet jag skulle skriva om, ansvar var det tänkt att handla om. Låt mig ta exemplet med Det krossade glaset.
Då och då händer det sig att jag bevandrar stadens trottoarer och på min väg finner krossat glas men istället för att sura över det försöker jag istället att samla upp skärvorna och ta dem till ett bättre ställe ty det finns de varelser som helt oförskyllt kan komma till skada, dvs. barn, hundar och eventuellt katter (dessutom är jag cyklist). Visserligen tycker jag lite illa om barn och hundar men det hör egentligen inte till saken. En normal människa skulle kanske inte ens lägga märke till det krossade glaset och de som ändå upptäcker det säger på sin höjd 'usch!' och fortsätter sedan utan att ingripa; det finner jag märkligt.
...
Den syssla som seglat upp som mitt största intresse är källsortering och återvinning av sopor, och den som inte skänkt en tanke på vad som döljs inom begreppet sopor kan knappast göra sig en rättvis bild av den rikedom av saker och ting som människor slänger bort.
Då jag har bott i samma hus sedan december 1989, och haft tillgång till husets källare sedan 1993, så har det inom mig vuxit fram en känsla av ansvar för husets väl och ve. Källaren är också den plats som har möjliggjort källsortering i större skala. Jag vågar påstå att flera ton material har passerat denna sortering under årens lopp och sedan forslats vidare i form av gåvor till Myrorna & Erikshjälpen, till återvinningsstationer, till pantautomater, till skrotfirmor. Det har många gånger varit en lustfylld upplevelse.
Visst kan jag medge att mitt intresse knappast existerar inom ramen för de vedertagna normer och värderingar som folk i allmänhet rör sig med men på sätt och vis fungerar min särställning som en förstärkning av den norm som majoriteten tillhör.
Då jag har ett starkt behov av att helt kunna koncentrera mig på min uppgift försöker jag i det längsta att syssla med den så att så få människor som möjligt ska kunna störa mig. Samtidigt är detta av en viss omsorg om den möjlige åskådaren då människor i allmänhet blir en aning nervösa när de stöter på en person som står med överkroppen nedstucken i en soptunna och särskilt om de bär på en påse som de tänker slänga.
En förklaring till min besatthet kan hänga samman med att jag är Autist, men att mitt huvudintresse kom att bli sopor är knappast mer än en serie tillfälligheter. Men för att återgå till ämnet jag skulle skriva om, ansvar var det tänkt att handla om. Låt mig ta exemplet med Det krossade glaset.
Då och då händer det sig att jag bevandrar stadens trottoarer och på min väg finner krossat glas men istället för att sura över det försöker jag istället att samla upp skärvorna och ta dem till ett bättre ställe ty det finns de varelser som helt oförskyllt kan komma till skada, dvs. barn, hundar och eventuellt katter (dessutom är jag cyklist). Visserligen tycker jag lite illa om barn och hundar men det hör egentligen inte till saken. En normal människa skulle kanske inte ens lägga märke till det krossade glaset och de som ändå upptäcker det säger på sin höjd 'usch!' och fortsätter sedan utan att ingripa; det finner jag märkligt.
...
torsdag 1 januari 2009
En incident strax efter tolvslaget.
...
En individ (Herr Ful, 37?år) som tidigare bott i det hus där jag bor kom förbi därför att han kände till att det skulle vara en nyårsfest i lägenheterna en trappa upp. Ingen av de två hyresgästerna är ännu tjugo år fyllda men vi grannar var bjudna. Jag (43) kastade en snabb blick på festiviteterna innan jag retirerade till min lägenhet; de var för unga, för många, för högljudda, etcetera...
En annan individ (44) som bott i huset somnade aspackad och stenad i mitt kök redan vid tiotiden på kvällen. Vid ett tillfälle knackade det på dörren och en, vid tillfället vilt främmande, person frågade mig om jag hade blivit slagen. Något senare, strax efter klockan ett, vaknade den sovande fyllhunden och då sa jag till honom, lite på skoj -"Det skulle inte förvåna mig om det är Herr Ful som blivit slagen, för att han har tafsat på någon flicka." och dra på trissor, det var precis det som hade hänt.
Det är en saltad sanning att påstå att Herr Ful föll i trappan och på så vis blev skadad i huvudet. Det är ett faktum att polis kom till platsen och tog hand om honom. Herr Ful ska dock själv ha påstått att han fått sin skada för att han 'fallit i trappan'.
Efter att ha talat med en av partyvärdarna och insisterat på att de ska anmäla Herr Ful för att ha antastat minst ett halvt dussin av de unga kvinnor som var på festen (den yngsta blott sexton år gammal) är jag glad över att de inte behövde övertalas. På något sätt ska rättsväsendet få vetskap om vad Herr Ful är för en figur; om de inte redan har det, förståss.
...
En individ (Herr Ful, 37?år) som tidigare bott i det hus där jag bor kom förbi därför att han kände till att det skulle vara en nyårsfest i lägenheterna en trappa upp. Ingen av de två hyresgästerna är ännu tjugo år fyllda men vi grannar var bjudna. Jag (43) kastade en snabb blick på festiviteterna innan jag retirerade till min lägenhet; de var för unga, för många, för högljudda, etcetera...
En annan individ (44) som bott i huset somnade aspackad och stenad i mitt kök redan vid tiotiden på kvällen. Vid ett tillfälle knackade det på dörren och en, vid tillfället vilt främmande, person frågade mig om jag hade blivit slagen. Något senare, strax efter klockan ett, vaknade den sovande fyllhunden och då sa jag till honom, lite på skoj -"Det skulle inte förvåna mig om det är Herr Ful som blivit slagen, för att han har tafsat på någon flicka." och dra på trissor, det var precis det som hade hänt.
Det är en saltad sanning att påstå att Herr Ful föll i trappan och på så vis blev skadad i huvudet. Det är ett faktum att polis kom till platsen och tog hand om honom. Herr Ful ska dock själv ha påstått att han fått sin skada för att han 'fallit i trappan'.
Efter att ha talat med en av partyvärdarna och insisterat på att de ska anmäla Herr Ful för att ha antastat minst ett halvt dussin av de unga kvinnor som var på festen (den yngsta blott sexton år gammal) är jag glad över att de inte behövde övertalas. På något sätt ska rättsväsendet få vetskap om vad Herr Ful är för en figur; om de inte redan har det, förståss.
...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)