suicidarium

...

idag går jag in i mitt suicidarium. in i denna obeskrivliga plats bär jag med mig ett antal ord att arbeta med. jag flår mina tankar och rensar dem från inälvor. jag bär fram renset till en liten dörr och lägger det strax nedanför den som ett offer till krafterna som lever inuti nyckelhålet. jag är så --- och det gör mig likgiltig. under lakanet ligger sedan lång tid barnets kropp. den förändras inte; decennier passerar. jag lyfter på lakanet och tar fram barnets kropp ännu en gång; när jag blundar är det som om --- så jag böjer mig fram och nosar men ingen lukt når mig. barnet luktar inte. men jag känner vindpusten från mina näsborrar alldeles vid mina läppar och --- öppnar ögonen och jag ligger på golvet och ser den vuxne jag luta sig över mig och göra något som får mig att stelna än mer; decennier passerar. rummet förblir oförändrat. jag sitter vid det lilla bordet och arbetar med orden. flyttar dem fram och tillbaka. vänder och vrider på dem. luktar på dem och för dem långsamt in i munnen tills jag nästan kräks och jag tar ut dem ut igen men lämnar munnen öppen och saliven rinnande. jag vill att orden ska blanda sig med varandra. att de ska få en chans att lära känna varandra. det är skönt att --- och att det är så likgiltigt gör att jag ler lite. något väcks upp inuti mig och rör sig från en plats till en annan utan att jag känner någon av platserna. jag ser upp från orden och riktar blicken mot den lilla dörren. den är så vit och så stängd men någonting rör sig inuti nyckelhålet men jag kan inte se vad det är. försiktigt öppnar jag bordets låda och tar fram nyckeln och lägger den på ett stenfat för att smälta ned den; detta är nyckeln som öppnar tiden. nyckeln smälter långsamt och metallen drar ihop sig till en skimrande droppe. jag lyfter upp fatet och häller droppen i en gjutform och väntar sedan på att den ska svalna. den svalnar ytterst långsamt och när jag lägger örat mot gjutformen och känner värmen stiger en röst ur metallen och inuti mig rör sig något från en plats till en annan. det är skönt och likgiltigt men igenkänningen gör att jag ler lite. jag blundar och ser barnet röra sig under lakanet. gjutformen faller åt sidan och öppnar sig. en kula faller ut och blir liggande framför mig; detta är kulan som öppnar och stänger tiden. kulan gör mig så likgiltig att --- och det är för att orden äntligen har nått in i varandra. kulan är ännu het men jag lyfter ändå upp den och ser in i dess mattade yta innan jag lägger den bredvid patronen och det lilla kruthornet. mina händer vet hur tingen ska sättas samman. skådespelet är --- och rummets tystnad stryker sig emot mig; klanglös och rykande av återhållna ord. en sista blick mot den lilla dörren när jag kurar mig ner på golvet intill skruvstädet; patronen apterad, placerad och centrerad. hammaren och mejseln; ett slag och tiden som ska öppna sig emot mig

...