...
silent june, july, august and september,
i don't understand,
maybe is there nothing to,
i feel rotten but still i do check (phone directory),
to check and check,
maybe is there nothing to,
and i can only wait,
one more day,
and hope,
for a sound in october (is almost over),
so i must write,
maybe i don't understand,
is there anything to?
silent 153 (days),
so what is it; that i don't (understand)?
*raising eyebrows*
crawling,
on the floor,
laughing and screaming - NO!!! ! !!!
*chewing*
more shrapnel,
check and re-check and... no,
is there anything not to?
maybe it's just me (like ******* always),
come crashing through the... no,
so if i... will you...
well, i will probably never know,
dandelions are so out of season,
it snowed here the other night,
the lawn was all white,
like it had seen a ghost...
that's funny ha ha,
oh, i must go,
now
...
Visar inlägg med etikett autism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett autism. Visa alla inlägg
måndag 25 oktober 2010
lördag 23 oktober 2010
att se
...
svt text, valutahandel, spot
kl. 12:55, 25 augusti 2010,
usd/sek +0.0312
eur/sek +0.0123
gbp/sek +0.0231
...
svt text, valutahandel, spot
kl. 12:55, 25 augusti 2010,
usd/sek +0.0312
eur/sek +0.0123
gbp/sek +0.0231
...
lördag 18 september 2010
potatisodling
...
det är natt,
någonstans i mina blodbanor rusar sömnens tåg amok,
gudarna som har bosatt sig i mina tarmar rör sig inåt,
tunnlarna rasar och byggs upp, rasar och byggs upp,
priset på kopparskrot är skyhögt igen,
min reumatiska kropp behöver inte mer pengar, utan smärtförlösning,
frid i natt,
en ryttare sadlar sin privatekonomi, kastar sig upp och sätter iväg genom stadens kadaver,
ryttaren piskar sig över ryggen och pengarna forsar, forsar ur allas gemensamma mun,
mitt huvud vrider sig åt olika håll, ser olika saker men sakerna
har somnat nu, har somnat, har somnat för nu,
nu är det natt,
och någonstans i mitt inre förbereds en resa, och ännu en resa,
jag vet inte var tiden tar vägen när den har gått,
när den har gått, var har den gått -
rasande in i natten; ner i jorden i min mun, i min mun - orden jag inte
längre förmår uttala, orden som gömmer sig för mig,
och sakta dekonstrueras för att bli så små delar att de snart finns i alla ord överallt,
de har flytt tillbaka till boken och kolonisationen av läsaren
som skapare, som den ende skaparen
grävde mig in i en bok av oförändrade förutsättningar, en dagbok som omspann
så lång tid att jag kunde resa tillbaka och stiga ut 1988
utan att någon märkte något,
jag försökte hitta mig själv för att varna honom, att han gör fel och att han kommer att ångra det långt senare när tjugo år har gått och allt han har kvar är fragment
av den tiden, och minns några namn,
och de som dog på vägen,
blev bara nya gravar i jorden, jag sjunker till marken och fäster mig till jorden,
jag var ung, yngre än på lång tid, jag satte en potatis
och väntade med spänning hela sommaren på att den skulle ge ny potatis,
året därpå satte jag tretton potatisar - jag vill göra det igen
varför ska jag inte ta mitt liv nu när jag har medlen i min hand, varför
fortsätter jag denna smärtans obönhörliga väg, tiden som alltmer kurar ihop sig,
i tröttheten, i värmen, i det mörka skrymslet, i det tysta
som jag söker trots att det inte längre finns,
minns jag tystnaden längre, jag vet inte vad jag gjorde med den,
plötsligt en dag gick tystnaden och lämnade mig i
spillrorna av jaget - det förgrenade jaget
sökte ett spår, blundande följer jag nu spåret, in i och ut ur
något ännu abstrakt och ytterst vagt,
och speglarna, de små speglarna
sover, sover nu, nu sover natten, även natten - dagen, sover dagen och sover sömnen,
sover sömnen, nu sömnen, sömnen sover, nu
...
det är natt,
någonstans i mina blodbanor rusar sömnens tåg amok,
gudarna som har bosatt sig i mina tarmar rör sig inåt,
tunnlarna rasar och byggs upp, rasar och byggs upp,
priset på kopparskrot är skyhögt igen,
min reumatiska kropp behöver inte mer pengar, utan smärtförlösning,
frid i natt,
en ryttare sadlar sin privatekonomi, kastar sig upp och sätter iväg genom stadens kadaver,
ryttaren piskar sig över ryggen och pengarna forsar, forsar ur allas gemensamma mun,
mitt huvud vrider sig åt olika håll, ser olika saker men sakerna
har somnat nu, har somnat, har somnat för nu,
nu är det natt,
och någonstans i mitt inre förbereds en resa, och ännu en resa,
jag vet inte var tiden tar vägen när den har gått,
när den har gått, var har den gått -
rasande in i natten; ner i jorden i min mun, i min mun - orden jag inte
längre förmår uttala, orden som gömmer sig för mig,
och sakta dekonstrueras för att bli så små delar att de snart finns i alla ord överallt,
de har flytt tillbaka till boken och kolonisationen av läsaren
som skapare, som den ende skaparen
grävde mig in i en bok av oförändrade förutsättningar, en dagbok som omspann
så lång tid att jag kunde resa tillbaka och stiga ut 1988
utan att någon märkte något,
jag försökte hitta mig själv för att varna honom, att han gör fel och att han kommer att ångra det långt senare när tjugo år har gått och allt han har kvar är fragment
av den tiden, och minns några namn,
och de som dog på vägen,
blev bara nya gravar i jorden, jag sjunker till marken och fäster mig till jorden,
jag var ung, yngre än på lång tid, jag satte en potatis
och väntade med spänning hela sommaren på att den skulle ge ny potatis,
året därpå satte jag tretton potatisar - jag vill göra det igen
varför ska jag inte ta mitt liv nu när jag har medlen i min hand, varför
fortsätter jag denna smärtans obönhörliga väg, tiden som alltmer kurar ihop sig,
i tröttheten, i värmen, i det mörka skrymslet, i det tysta
som jag söker trots att det inte längre finns,
minns jag tystnaden längre, jag vet inte vad jag gjorde med den,
plötsligt en dag gick tystnaden och lämnade mig i
spillrorna av jaget - det förgrenade jaget
sökte ett spår, blundande följer jag nu spåret, in i och ut ur
något ännu abstrakt och ytterst vagt,
och speglarna, de små speglarna
sover, sover nu, nu sover natten, även natten - dagen, sover dagen och sover sömnen,
sover sömnen, nu sömnen, sömnen sover, nu
...
fredag 17 september 2010
världsmarknadspriser
...
boken gräver ett hål i mina kläder,
resultatet skrämmer,
på min tallrik ligger min mat och skrämmer mig,
det ökande behovet inom tillverkningsindustrin riskerar att höja priserna på råvaror till nya rekordnivåer,
jag minns allt mindre,
olika människor ser olika på en sak,
som utomstående kan jag bli förvirrad av skillnaderna,
ljuset fladdrar,
sakerna ser på mig,
min rygg känns,
bakom mig rasar tiden
i vissa nedlagda gruvor vill man återuppta brytningen av malm eftersom världsmarknadspriset på järn gör att det åter skulle vara lönsamt,
solen bryter igenom molnen,
värken som jag kände i överkäken har avtagit,
jag äter ordentlig mat, borstar tänderna och använder plackers,
jehovas vittnen kommer inte längre till min dörr,
idag skulle jag bjuda in dem för ett meningslöst samtal om meningslösa saker
*öppnar munnen och säger något*
minnet av världen jag drömde om är nu fragmentariskt,
jag ser stora hus, stora hus av mörk sten,
jag var tillsammans med människor i världen jag drömde om,
döda människor som åter levde,
jag öppnade boken och släppte ut mörkret, såg golvet skina mot mig,
möblerna vaknade, tittade upp yrvaket och log igenkännande,
en bok föll ner framför mig, och en spade uppenbarade sig i min hand,
boken blottade sig, jag föll ut ur hålet
och upp från minnet steg en smal rökslinga, darrande
...
boken gräver ett hål i mina kläder,
resultatet skrämmer,
på min tallrik ligger min mat och skrämmer mig,
det ökande behovet inom tillverkningsindustrin riskerar att höja priserna på råvaror till nya rekordnivåer,
jag minns allt mindre,
olika människor ser olika på en sak,
som utomstående kan jag bli förvirrad av skillnaderna,
ljuset fladdrar,
sakerna ser på mig,
min rygg känns,
bakom mig rasar tiden
i vissa nedlagda gruvor vill man återuppta brytningen av malm eftersom världsmarknadspriset på järn gör att det åter skulle vara lönsamt,
solen bryter igenom molnen,
värken som jag kände i överkäken har avtagit,
jag äter ordentlig mat, borstar tänderna och använder plackers,
jehovas vittnen kommer inte längre till min dörr,
idag skulle jag bjuda in dem för ett meningslöst samtal om meningslösa saker
*öppnar munnen och säger något*
minnet av världen jag drömde om är nu fragmentariskt,
jag ser stora hus, stora hus av mörk sten,
jag var tillsammans med människor i världen jag drömde om,
döda människor som åter levde,
jag öppnade boken och släppte ut mörkret, såg golvet skina mot mig,
möblerna vaknade, tittade upp yrvaket och log igenkännande,
en bok föll ner framför mig, och en spade uppenbarade sig i min hand,
boken blottade sig, jag föll ut ur hålet
och upp från minnet steg en smal rökslinga, darrande
...
onsdag 18 februari 2009
att vara annorlunda
...
vad skulle jag skriva om jag var tvungen det vet jag inte men jag måste hitta på något det gäller livet men jag har just inget liv eller det är det jag väntar på. punkt noll sex hon sa men jag hörde inte vad jag hittar på något. detaljer lösgör sig men de säger mig inget jag minns henne men jag minns henne inte det är vad som återstår i det taggtrådsinhägnade gömslet i det fortfarande okända som är hennes ord i min riktning om hon svarar vad skulle hon svara är hon överhuvudtaget så pass att jag kan beteckna henne såsom henne det kan jag inte jag minns inte henne jag minns mig själv och det jag tänkte att jag skulle ha sagt det jag kunde ha gjort jag kunde ha frågat om hon hade tid om en stund om fem minuter jag var tvungen jag var så var jag rädd eller bara så det kanske jag var jag borde ha bett om mer tid men jag var inte ensam jag var inte den enda som talade jag såg mig omkring och jag var i behov av stillhet och tystnad och ro jag var besviken över att än en gång ha misslyckats med att frambringa något som låg i paritet med mina förväntningar jag visste inte hur lång tid som gick alla tittade på mig och jag kunde inte glömma mina händer kunde inte glömma jag var tvungen att tänka hela tiden och det var otroligt energikrävande jag frågade inte jag borde ha sagt eller bett om ett ögonblick jag insåg senare hur dåliga mina svar hade varit hur mycket mina svar hade kunnat vara om jag hade kunnat tänka en stund inte hade behövt stå precis framför henne hon stog liksom i vägen i dörrhålet och ställde frågor jag ville inte verka dryg hon var ju trots allt publik en lyssnare ett möjligt fan man måste vårda sin publik men det tänkte jag ju inte på då det händer alltför ofta att jag ångrar att jag inte bad om ett annat sätt att svara på hennes frågor det är länge sedan nu men det försvinner inte mina minnen bleknar inte mina minnen är lika vaga som de alltid är de är mycket vaga det är några detaljer som fastnar som rullar runt instängda fastklistrade på insidan av medvetandet
...
vad skulle jag skriva om jag var tvungen det vet jag inte men jag måste hitta på något det gäller livet men jag har just inget liv eller det är det jag väntar på. punkt noll sex hon sa men jag hörde inte vad jag hittar på något. detaljer lösgör sig men de säger mig inget jag minns henne men jag minns henne inte det är vad som återstår i det taggtrådsinhägnade gömslet i det fortfarande okända som är hennes ord i min riktning om hon svarar vad skulle hon svara är hon överhuvudtaget så pass att jag kan beteckna henne såsom henne det kan jag inte jag minns inte henne jag minns mig själv och det jag tänkte att jag skulle ha sagt det jag kunde ha gjort jag kunde ha frågat om hon hade tid om en stund om fem minuter jag var tvungen jag var så var jag rädd eller bara så det kanske jag var jag borde ha bett om mer tid men jag var inte ensam jag var inte den enda som talade jag såg mig omkring och jag var i behov av stillhet och tystnad och ro jag var besviken över att än en gång ha misslyckats med att frambringa något som låg i paritet med mina förväntningar jag visste inte hur lång tid som gick alla tittade på mig och jag kunde inte glömma mina händer kunde inte glömma jag var tvungen att tänka hela tiden och det var otroligt energikrävande jag frågade inte jag borde ha sagt eller bett om ett ögonblick jag insåg senare hur dåliga mina svar hade varit hur mycket mina svar hade kunnat vara om jag hade kunnat tänka en stund inte hade behövt stå precis framför henne hon stog liksom i vägen i dörrhålet och ställde frågor jag ville inte verka dryg hon var ju trots allt publik en lyssnare ett möjligt fan man måste vårda sin publik men det tänkte jag ju inte på då det händer alltför ofta att jag ångrar att jag inte bad om ett annat sätt att svara på hennes frågor det är länge sedan nu men det försvinner inte mina minnen bleknar inte mina minnen är lika vaga som de alltid är de är mycket vaga det är några detaljer som fastnar som rullar runt instängda fastklistrade på insidan av medvetandet
...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)