namnen... 1

.

historien uppstår ur honom, där han låter blicken gå skapas världen åter, för att han ska kunna utplåna den så som han en gång utplånade sig själv... han går sin väg över de frusna oceanerna, bakom honom dras väderstrecken samman, förkolnas tiden, upphör nuet, framför honom tornar kvinnan i honom upp sig, inuti honom slits hans kropp sönder, dör döden, sluter sig hans käkar för gott om de ord han aldrig lärde sig att uttala...

som svett ur honom flödar hans kärlek till henne, hon, kvinnan som var atmosfären i hans värld, hennes namn döden, döden hennes ögon, elden hennes liv, hennes sköte hans mun, hans fängelse ett nät av kyssar...

barnets ögon, hur han bär dem tätt intill sig i sin flykt genom tiden, ur mörkret där svärdet genomborrades av hans kropp, där blodet omringade honom, där hans överarmar där tatuerarens nål en gång försvann, lämnar luften berörd, genomträngd av saknad och förgiftad av en omöjlig längtan efter en väg som kommer utan att gå...

endast i de tankar som ännu inte tänkts kan hans längtan ta gestalt,
arenans sågspånscirkel där hans barndom ligger kvar finns inte längre kvar annat än i
hans inre,
han befinner sig i periferin, få känner honom som något annat än det de ser när de
ser honom, en grånande man som dött utan att dö,
det var inte döden som tog honom till sig; det var tystnaden som övergav honom...

vid stranden av den stad som födde honom uppförde han en enkel boning, anlade en
eldstad och gjorde upp en eld,
i träden runt omkring hängde han upp sina klockor och vårdade dem så ömt att de
började att leva,
plötsligt hade de gått sin väg, tagit tiden med sig...

i skymningen förvandlas elden till en häst, som flyr runt runt medan han balanserar
på dess rygg, han ropar till mig obeskrivliga ord skinande av lycka och öser
kyssar över mig,
jag tror att han vet vem jag är, jag hoppas att han avgudar mig...

floder springer fram ur hennes bröst, ur hennes gester föds nätter och dagar och i hennes
ögon återfår jag min kropp, det är till henne som jag alltid ska återvända som
om det vore till mig,

i drömmen, där jag gömmer mig, bär träden hennes namn, men när jag försöker ta
mig ut för att möta henne tonar allting bort, och jag minns inget,
men blundar jag sitter hon bredvid mig, stryker mig över ansiktet, men när jag öppnar
ögonen finns hon inte och har aldrig funnits