att vara annorlunda

...


vad skulle jag skriva om jag var tvungen det vet jag inte men jag måste hitta på något det gäller livet men jag har just inget liv eller det är det jag väntar på. punkt noll sex hon sa men jag hörde inte vad jag hittar på något. detaljer lösgör sig men de säger mig inget jag minns henne men jag minns henne inte det är vad som återstår i det taggtrådsinhägnade gömslet i det fortfarande okända som är hennes ord i min riktning om hon svarar vad skulle hon svara är hon överhuvudtaget så pass att jag kan beteckna henne såsom henne det kan jag inte jag minns inte henne jag minns mig själv och det jag tänkte att jag skulle ha sagt det jag kunde ha gjort jag kunde ha frågat om hon hade tid om en stund om fem minuter jag var tvungen jag var så var jag rädd eller bara så det kanske jag var jag borde ha bett om mer tid men jag var inte ensam jag var inte den enda som talade jag såg mig omkring och jag var i behov av stillhet och tystnad och ro jag var besviken över att än en gång ha misslyckats med att frambringa något som låg i paritet med mina förväntningar jag visste inte hur lång tid som gick alla tittade på mig och jag kunde inte glömma mina händer kunde inte glömma jag var tvungen att tänka hela tiden och det var otroligt energikrävande jag frågade inte jag borde ha sagt eller bett om ett ögonblick jag insåg senare hur dåliga mina svar hade varit hur mycket mina svar hade kunnat vara om jag hade kunnat tänka en stund inte hade behövt stå precis framför henne hon stog liksom i vägen i dörrhålet och ställde frågor jag ville inte verka dryg hon var ju trots allt publik en lyssnare ett möjligt fan man måste vårda sin publik men det tänkte jag ju inte på då det händer alltför ofta att jag ångrar att jag inte bad om ett annat sätt att svara på hennes frågor det är länge sedan nu men det försvinner inte mina minnen bleknar inte mina minnen är lika vaga som de alltid är de är mycket vaga det är några detaljer som fastnar som rullar runt instängda fastklistrade på insidan av medvetandet


...