area

...


sko skott sot ark ge i bli i och exakt torr årstid titulera mig så som k du kan vi kan jag hålla mig inte längre du kan inte hålla mif jag har an en an en an en har jag har har har jag fptrgrgrgrgr de kan och de kan och det kan de och tertiär får du får inte den som kan inte se se se se de som och du får och den som och du får och gör ett en ett en sår som klan klar som vatten djupts tadligt vatten kan som kan se se se se res bort tillö ett ett ett redan och tänd redan som är ör får du du får men du måste du måste som ett och du får men du måste börja där det slutar och gå tillbaka ett steg för att se var du kunde ha gått om du om dig är ett ljus som växer ut från inuti dina uppspärrade sinnen nedkastade från den bottenlösa känslan av att återkomma återkomma återkomma i ett iett iett glöm glöd grön tretton gör det gör det gör det men det är inte och kan inte vara helt det är inte helt, det är inne i det och det är det detär, samla upp det underifrån i dina händer i mina händer som årstiderna växlar ånyo och glöm mig göm mig är du mig det ömmaste så led mig in i din och lägg mig ner i det som lyser så starkt att det inte kan vara något annat än det största det som och är, och är, i mina och i mina öron ögon händer som skelar och mina fingrar och tar sig tillbaka genom det kalla ogästvänliga ljuset fram till det allra flstrata siom ordet som är ordet och det är det är det som är och det är fasaväckande fasaväckande som bänder upp mina tankar och bryter sönder meningen i varje av varje och ord och bokstav och glömmer eller gömmer jag måste sluta och gå in i det krympande huset mina axlar och elden som det och flimrande bokstäver och gå in i det skrikande huset och kom tillbaka lägrad av tystnaden som fanns inti det, i varje skrik en tystnad som täcker och bryter ner varje enskild beståndsdel och bygger upp något som är så så så, attt det det det attt det det och det är som är som ös r rdere eösregn asdredsres redan och det asr är det är det d ärdet som dom tar bokstäverna kastar fram genom huvudet och är före mina fingrar hinner inte rök och jag måste ta mig fram till det som är före mig för att kunna stoppa väggen som faller över mig i varje ögonblick en kastade sig framför tiden och krossades i och det var det enda som det var det enda som var möjligt det var och det var det omöjliga som bars fram och lades ned framför mig och var vad jag var tvungen att och jag gick tillbaka upp på den öde vägen och kastade mig ut ur mig själv det var vad jag drömde och det var det jag skrev det är arton år sedan, jag skrev det är arton år sedan, det var därifrån jag kom, och hur det stannar där framför dig den du var som var jag som jag inte kunde vara utan att att att

den svarta pennan gåsfjädrarna i filten under kudden och det mjuka som närmade sig för varje gång jag slog upp blicken och hur jag stängde ut det ifrån mig själv och det var själv var inte själv det var vad som var det det som kunde vara och det var det jag jag fick - som inte kunde mer än så, och brast inom mig, jag höll det ifrån mig det var mina fingrar som skrev men det var inte mina fingrar det var vad som var och det splittrades i fler och fler delar utan att jag kunde göra något åt det, jag måste gå tillbaka till det öppna och tala till det, försöka få det att förstpår att det inte kunde, att det kunde det fick inte vara och det var fingar och fingrade på mig och försökte och det skakade och jag skakade och det det skakade, lossnade och föll från marken


...