potatisodling

...


det är natt,
någonstans i mina blodbanor rusar sömnens tåg amok,
gudarna som har bosatt sig i mina tarmar rör sig inåt,
tunnlarna rasar och byggs upp, rasar och byggs upp,
priset på kopparskrot är skyhögt igen,
min reumatiska kropp behöver inte mer pengar, utan smärtförlösning,
frid i natt,
en ryttare sadlar sin privatekonomi, kastar sig upp och sätter iväg genom stadens kadaver,
ryttaren piskar sig över ryggen och pengarna forsar, forsar ur allas gemensamma mun,
mitt huvud vrider sig åt olika håll, ser olika saker men sakerna
har somnat nu, har somnat, har somnat för nu,
nu är det natt,
och någonstans i mitt inre förbereds en resa, och ännu en resa,
jag vet inte var tiden tar vägen när den har gått,
när den har gått, var har den gått -
rasande in i natten; ner i jorden i min mun, i min mun - orden jag inte
längre förmår uttala, orden som gömmer sig för mig,
och sakta dekonstrueras för att bli så små delar att de snart finns i alla ord överallt,
de har flytt tillbaka till boken och kolonisationen av läsaren
som skapare, som den ende skaparen


grävde mig in i en bok av oförändrade förutsättningar, en dagbok som omspann
så lång tid att jag kunde resa tillbaka och stiga ut 1988
utan att någon märkte något,
jag försökte hitta mig själv för att varna honom, att han gör fel och att han kommer att ångra det långt senare när tjugo år har gått och allt han har kvar är fragment
av den tiden, och minns några namn,
och de som dog på vägen,
blev bara nya gravar i jorden, jag sjunker till marken och fäster mig till jorden,
jag var ung, yngre än på lång tid, jag satte en potatis
och väntade med spänning hela sommaren på att den skulle ge ny potatis,
året därpå satte jag tretton potatisar - jag vill göra det igen


varför ska jag inte ta mitt liv nu när jag har medlen i min hand, varför
fortsätter jag denna smärtans obönhörliga väg, tiden som alltmer kurar ihop sig,
i tröttheten, i värmen, i det mörka skrymslet, i det tysta
som jag söker trots att det inte längre finns,
minns jag tystnaden längre, jag vet inte vad jag gjorde med den,
plötsligt en dag gick tystnaden och lämnade mig i
spillrorna av jaget - det förgrenade jaget
sökte ett spår, blundande följer jag nu spåret, in i och ut ur
något ännu abstrakt och ytterst vagt,
och speglarna, de små speglarna
sover, sover nu, nu sover natten, även natten - dagen, sover dagen och sover sömnen,
sover sömnen, nu sömnen, sömnen sover, nu


...