den lyckliga filmen

...


den lyckliga filmen;
att resa sig ur det skälvande jaget och låta jorden gå mina steg,
till cirkeln i rött,
från blickens mortel in genom dagen,
in i penselns långsamma piruett,
där tiden byter färg,
och namnet ännu är obestämt,
varmt av osäkerheten,
av att åter kunna se långt bortom horisonten

den lyckliga filmen;
att veckla ut sig och bli en ny värld,
till blått,
från handens fängelse ut genom dagen,
in i virveln av viktlös tid,
där identitetens nyckel ömsar skinn,
och metallen darrar,
värmd av atomernas dans,
och av att åter kunna se bortom nuets väggar

den lyckliga filmen;
att knåda fram liv i den söndersmekta fågeln,
till gulnandets skimmer,
från tunnlarnas mörker till extasens eldslågor,
in i den innersta drömmen,
där allt flyter samman,
och jaget är ögonblickligt i sin närvaro,
värmt av lugnets kaotiska sång,
om att nuet har öppnat sina ögon och sett dig


...

Konst och Kommunikation

...

Det kom till mig alldeles nyss när jag satt på toaletten och läste en text om Jämställdheten inom konstvärlden (eller bristen på densamma) av Ulrika Stahre. I texten nämndes incidenten med konstnären som spelade psykiskt sjuk och blev intagen. Frågan huruvida samma debatt hade uppstått om konstnären varit man ställdes i slutet och lämnades obesvarad.

När incidenten blev känd i media lades allt intresse på huruvida det var konst eller inte vilket tyvärr är den nivå som medierna tycks befinna sig på. Vad som skulle ha varit en intressant diskussion var vad syftet med verket var. Vad ville konstnären att verket skulle kommunicera till publiken? Nå, när verket var klart och väl hade förevisats allmänheten kom ju också svaret på den frågan även om man fortfarande tuggade vidare på de mer imbecilla frågorna som t.ex. om konsten var bra eller dålig; eller om kriminella våldshandlingar kan vara konst.

Det som kom till mig där på toaletten var svaret på vad Konst egentligen är; Kommunikation.

Under flera års tid stannade jag till vid ett verk av Ulrik Samuelsson som finns i den permanenta delen i Norrköpings Konstmuseum. På ett par träbockar ligger en uppochnedvänd svart träeka (förmodligen avsedd för insjöbruk) och på väggen intill hänger en massa grönaktiga handskar som någon slags bonad. Länge kommunicerade verket endast irritation till mig, jag tänkte ofta
-"Vad fan ska det här vara bra för?"
Som jag är nyfiken av mig hukade jag mig ner för att se hur ekan såg ut inuti och upptäckte då att det fanns exakta anvisningar till hur långt ifrån väggen som akterspegeln skulle befinna sig och då jag kunde se att ekan stog fel påtalade jag detta för personalen.

Hur det nu var så kom jag förbi det där verket (jag har för mig att det heter Nature Morte) och plötsligt övermannades jag av associationer och i ett slag förändrades allt; En dialog hade uppstått mellan mig och konstverket. Och i den stunden var det jag som skapade konstverket; Det var jag som var konstnären.

...