Sopor, och hur ett objekts status förändras utifrån var det befinner sig.

Att ta ansvar för saker och ting utan att vara tvungen att göra det är något jag länge gjort med stor glädje och tillfredsställelse. Det formella ansvaret är däremot något jag är ytterst fientlig mot eftersom spontaniteten då tenderar att försvinna.

Den syssla som seglat upp som mitt största intresse är källsortering och återvinning av sopor, och den som inte skänkt en tanke på vad som döljs inom begreppet sopor kan knappast göra sig en rättvis bild av den rikedom av saker och ting som människor slänger bort.

Då jag har bott i samma hus sedan december 1989, och haft tillgång till husets källare sedan 1993, så har det inom mig vuxit fram en känsla av ansvar för husets väl och ve. Källaren är också den plats som har möjliggjort källsortering i större skala. Jag vågar påstå att flera ton material har passerat denna sortering under årens lopp och sedan forslats vidare i form av gåvor till Myrorna & Erikshjälpen, till återvinningsstationer, till pantautomater, till skrotfirmor. Det har många gånger varit en lustfylld upplevelse.

Visst kan jag medge att mitt intresse knappast existerar inom ramen för de vedertagna normer och värderingar som folk i allmänhet rör sig med men på sätt och vis fungerar min särställning som en förstärkning av den norm som majoriteten tillhör.

Då jag har ett starkt behov av att helt kunna koncentrera mig på min uppgift försöker jag i det längsta att syssla med den så att så få människor som möjligt ska kunna störa mig. Samtidigt är detta av en viss omsorg om den möjlige åskådaren då människor i allmänhet blir en aning nervösa när de stöter på en person som står med överkroppen nedstucken i en soptunna och särskilt om de bär på en påse som de tänker slänga.

En förklaring till min besatthet kan hänga samman med att jag är Autist, men att mitt huvudintresse kom att bli sopor är knappast mer än en serie tillfälligheter. Men för att återgå till ämnet jag skulle skriva om, ansvar var det tänkt att handla om. Låt mig ta exemplet med Det krossade glaset.

Då och då händer det sig att jag bevandrar stadens trottoarer och på min väg finner krossat glas men istället för att sura över det försöker jag istället att samla upp skärvorna och ta dem till ett bättre ställe ty det finns de varelser som helt oförskyllt kan komma till skada, dvs. barn, hundar och eventuellt katter (dessutom är jag cyklist). Visserligen tycker jag lite illa om barn och hundar men det hör egentligen inte till saken. En normal människa skulle kanske inte ens lägga märke till det krossade glaset och de som ändå upptäcker det säger på sin höjd 'usch!' och fortsätter sedan utan att ingripa; det finner jag märkligt.


...