...
16 - 17
några bakar rulltårtor,
andra städar och polerar med tevens baksida rent
på hamngatan
i vintras, i skarphagen, dom är som vi,
rubbet typ störda,
runkar hela dagen, inget fel i det,
finskspråkig fitta på hästarna,
dom har har samma förutsättningar som oss,
alla,
vet du vad?
hur
gör man?
fortsätter in i tekniska fel
endast en gång om året,
det sitter i,
stoppar in den i,
petar en,
ser en och sjunger vidare,
väser och dricker,
vattnet fortsätter att droppa,
livremmen dras ifrån,
dras åt,
halv tre, skrattar och petar sig i näsan, i
tretton år
femhundra stålstycken, trettiotre, sjuttioåtta,
blickar faller, det ryker, det
glöder, tar snart slut,
vadå nyhet!?
jag hatar dig, jag är gift med dig, jag
hatar
vinarn följer med
...
lördag 5 juni 2010
onsdag 2 juni 2010
utan rubrik
...
vaknade,
skratt hördes,
uppifrån,
i köket en trappa upp,
jag klättrade ner,
från sängen,
kallt,
ljud från dem däruppe,
jag gick till mitt kök,
skratt hördes,
uppifrån köket en trappa upp,
vilket jävla sätt,
skratta så att jag hör det,
kallt,
som tidigare dagar,
lika kallt som utanför fönstret,
sent på dagen,
buller,
från dem där uppe,
unga människor,
i köket en trappa upp,
glada människor som skrattar,
pratar och skrattar,
tillsammans i ett kök så nära mitt kök,
jag kissar i en plåtburk
...
vaknade,
skratt hördes,
uppifrån,
i köket en trappa upp,
jag klättrade ner,
från sängen,
kallt,
ljud från dem däruppe,
jag gick till mitt kök,
skratt hördes,
uppifrån köket en trappa upp,
vilket jävla sätt,
skratta så att jag hör det,
kallt,
som tidigare dagar,
lika kallt som utanför fönstret,
sent på dagen,
buller,
från dem där uppe,
unga människor,
i köket en trappa upp,
glada människor som skrattar,
pratar och skrattar,
tillsammans i ett kök så nära mitt kök,
jag kissar i en plåtburk
...
torsdag 27 maj 2010
Cirkelns kvadratur
3.
1415 9265 3589 7932 3846 2643 3832 7950 2884 1971 6939 9375 1058 2097 4944 5923 0781 6406 2862 0899 8628 0348 2534 2117 0679 8214 8086 5132 8230 6647 0938 4460 9550 5822 3172 5359 4081 2848 1117 4502 8410 2701 9385 2110 5559 6446 2294 8954 9303 8196 4428 8109 7566 5933 4461 2847 5648 2337 8678 3165 2712 0190 9145 6485 6692 3460 3486 1045 4326 6482 1339 3607 2602 4914 1273 7245 8700 6606 3155 8817 4881 5209 2096 2829 2540 9171 5364 3678 9259 0360 0113 3053 0548 8204 6652 1384 1469 5194 1511 6094 3305 7270 3657 5959 1953 0921 8611 7381 9326 1179 3105 1185 4807 4462 3799 6274 9567 3518 8575 2724 8912 2793 8183 0119 4912 9833 6733 6244 0656 6430 8602 1394 9463 9522 4737 1907 0217 9860 9437 0277 0539 2171 7629 3176 7523 8467 4818 4676 6940 5132 0005 6812 7145 2635 6082 7785 7713 4275 7789 6091 7363 7178 7214 6844 0901 2249 5343 0146 5495 8537 1050 7922 7968 9258 9235 4201 9956 1121 2902 1960 8640 3441 8159 8136 2977 4771 3099 6051 8707 2113 4999 9998 3729 7804 9951 0597 3173 2816 0963 1859 5024 4594 5534 6908 3026 4252 2308 2533 4468 5035 2619 3118 8171 0100 0313 7838 7528 8658 7533 2083 8142 0617 1776 6914 7303 5982 5349 0428 7554 6873 1159 5628 6388 2353 7875 9375 1957 7818 5778 0532 1712 2680 6613 0019 2787 6611 1959 0921 6420 19
1415 9265 3589 7932 3846 2643 3832 7950 2884 1971 6939 9375 1058 2097 4944 5923 0781 6406 2862 0899 8628 0348 2534 2117 0679 8214 8086 5132 8230 6647 0938 4460 9550 5822 3172 5359 4081 2848 1117 4502 8410 2701 9385 2110 5559 6446 2294 8954 9303 8196 4428 8109 7566 5933 4461 2847 5648 2337 8678 3165 2712 0190 9145 6485 6692 3460 3486 1045 4326 6482 1339 3607 2602 4914 1273 7245 8700 6606 3155 8817 4881 5209 2096 2829 2540 9171 5364 3678 9259 0360 0113 3053 0548 8204 6652 1384 1469 5194 1511 6094 3305 7270 3657 5959 1953 0921 8611 7381 9326 1179 3105 1185 4807 4462 3799 6274 9567 3518 8575 2724 8912 2793 8183 0119 4912 9833 6733 6244 0656 6430 8602 1394 9463 9522 4737 1907 0217 9860 9437 0277 0539 2171 7629 3176 7523 8467 4818 4676 6940 5132 0005 6812 7145 2635 6082 7785 7713 4275 7789 6091 7363 7178 7214 6844 0901 2249 5343 0146 5495 8537 1050 7922 7968 9258 9235 4201 9956 1121 2902 1960 8640 3441 8159 8136 2977 4771 3099 6051 8707 2113 4999 9998 3729 7804 9951 0597 3173 2816 0963 1859 5024 4594 5534 6908 3026 4252 2308 2533 4468 5035 2619 3118 8171 0100 0313 7838 7528 8658 7533 2083 8142 0617 1776 6914 7303 5982 5349 0428 7554 6873 1159 5628 6388 2353 7875 9375 1957 7818 5778 0532 1712 2680 6613 0019 2787 6611 1959 0921 6420 19
söndag 25 april 2010
Skrot & Retur
...
I veckan som gick kom jag äntligen åstad och kom iväg till Skrot-Emil för att sälja mitt skrot och vilka jävla priser det var. Jag gjorde nästan vågen; 40 kronor kilot för blank koppar och 36 kronor kilot för sekunda.
Jag befinner mig egentligen i slutet av mina skrotsamlardagar men kunskapen om hur man processar sladd och kabel med rätt sorts verktyg och teknik sitter ändå kvar i händerna. Så lite sorgligt är det att de gamla jaktmarkerna inte längre existerar samt att den övervägande majoriteten av skrotsamlarna skiter i om skrotet redan tillhör någon; Man stjäl sålunda. Och ännu sämre ställt är det med miljötänkandet. Det är enklast möjliga metod som gäller; Dvs, man bränner kabeln för att komma åt kopparn. Svinaktigt, tycker jag.
Dock finns det åtminstone en sorts kabel som är lämpad att elda så länge man skär upp höljet och tar ut sladden och skakar loss plastskräpet som också finns i kabeln. Sedan är det bara att göra upp en eld och hänga sladden över den. Sladden brinner då med en klar osotig låga eftersom höljet är gjort av något ämne som eventuellt är parafinbaserat. Höljet smälter och droppar av och efter avslutad bränning är det dags att låta sladden svalna. Kabeltypen det handlar om är gammal telekabel från 1950-60talen.
Jag samlade skrot redan som 10-12åring men det var inte förrän i 30-årsåldern som jag började på allvar men det är en annan historia.
...
I veckan som gick kom jag äntligen åstad och kom iväg till Skrot-Emil för att sälja mitt skrot och vilka jävla priser det var. Jag gjorde nästan vågen; 40 kronor kilot för blank koppar och 36 kronor kilot för sekunda.
Jag befinner mig egentligen i slutet av mina skrotsamlardagar men kunskapen om hur man processar sladd och kabel med rätt sorts verktyg och teknik sitter ändå kvar i händerna. Så lite sorgligt är det att de gamla jaktmarkerna inte längre existerar samt att den övervägande majoriteten av skrotsamlarna skiter i om skrotet redan tillhör någon; Man stjäl sålunda. Och ännu sämre ställt är det med miljötänkandet. Det är enklast möjliga metod som gäller; Dvs, man bränner kabeln för att komma åt kopparn. Svinaktigt, tycker jag.
Dock finns det åtminstone en sorts kabel som är lämpad att elda så länge man skär upp höljet och tar ut sladden och skakar loss plastskräpet som också finns i kabeln. Sedan är det bara att göra upp en eld och hänga sladden över den. Sladden brinner då med en klar osotig låga eftersom höljet är gjort av något ämne som eventuellt är parafinbaserat. Höljet smälter och droppar av och efter avslutad bränning är det dags att låta sladden svalna. Kabeltypen det handlar om är gammal telekabel från 1950-60talen.
Jag samlade skrot redan som 10-12åring men det var inte förrän i 30-årsåldern som jag började på allvar men det är en annan historia.
...
lördag 3 april 2010
gå!
...
gå!
minera drömmen!
stig ned från din bädd.
klä dig. gå in i staden och skingra gatorna, tiden och den förkrympta insikten.
häda det tillåtna och förstå broarnas förtvivlan.
res en mur som inte stänger ute.
en mur som törs se en människa som fräts sönder i stelnandets delirium.
som sträcker ut sina händer och erbjuder en nyckel som
kan spränga sönder och befria rummet; denna förblindande sjukdom.
släng av dig elden!
låt den tala askans språk ännu en tid.
dina ögon är på väg hem!
skär dig loss från människor som aldrig kunnat se att arvets vatten saknar bärkraft.
minera drömmen!
gå!
...
27 februari 2002
...
gå!
minera drömmen!
stig ned från din bädd.
klä dig. gå in i staden och skingra gatorna, tiden och den förkrympta insikten.
häda det tillåtna och förstå broarnas förtvivlan.
res en mur som inte stänger ute.
en mur som törs se en människa som fräts sönder i stelnandets delirium.
som sträcker ut sina händer och erbjuder en nyckel som
kan spränga sönder och befria rummet; denna förblindande sjukdom.
släng av dig elden!
låt den tala askans språk ännu en tid.
dina ögon är på väg hem!
skär dig loss från människor som aldrig kunnat se att arvets vatten saknar bärkraft.
minera drömmen!
gå!
...
27 februari 2002
...
onsdag 10 februari 2010
ruiner
...
nya bokstäver fyller det tidigare så ljusa underlaget. något är på väg att bli och själva tillblivelsen är det enda som betyder något. jag skriver att jaget skriver dessa bokstäver/ord utan att jag kan hindra det. de kräver av mig att bli skrivna. att få släppas ut från det fjättrande alfabetet och komma till ro i ett sammanhang utan vare sig början eller slut. ord av bokstäver är det de vill vara och de vill bli lämnade nu för att få vara ifred. jag stannar av, tanken stannar av, mitt finger fortsätter att hugga fram artefakterna ur nuets mörker. det tar sitt slut i besittning och jag lämnar dem där jag befinner mig. där jag alltid har befunnit mig. här, här i mitten av världen. den som faller, faller sönder inom mig.
jord över gravarna, stängslen, vägarna, städerna. jord över min egen kropp som inte var min. jord över minnet av de steg jag tog alldeles i början när världen ännu var okänd, oskuldsfull. innan jag såg att den rörde sig mot mig. att den vältrade fram under mina steg. jord över detta minne som inte är ett minne utan en tomhet som sakta gröper ur mig och stympar all den renhet jag en gång bar med mig inuti min blick. jord över mina ögon, öron, händer, fötter, åren som bara gick och gick och gick och aldrig kom någonstans. jord över detta någonstans som en gång kanske fanns men som försvann i fragmentiseringen av mina inre filmer.
jord ur min mun som är vidöppen utan ett ord kvar att lägga som ett minne över jaget. jord ur mina öron, ur mina ögon, ur min kropps alla håligheter. jord ur att vara fjättrad till tiden och att ligga nedgrävd i förmultnande minnen. jord ur ansiktet, ur mina händer, ur den rädsla jag inte förmår överbrygga.
jag gick ner i tunneln. jag går ner i tunneln igen. den här gången kommer jag inte att ge mig. jag ska gå varje steg som jag måste gå. sedan ska jag stanna. jag kommer att nå fram. tröttheten är så mjuk mot mig. allt är varmt. här långt nedanför är allt stilla. jag kommer inte att komma tillbaka.
...
nya bokstäver fyller det tidigare så ljusa underlaget. något är på väg att bli och själva tillblivelsen är det enda som betyder något. jag skriver att jaget skriver dessa bokstäver/ord utan att jag kan hindra det. de kräver av mig att bli skrivna. att få släppas ut från det fjättrande alfabetet och komma till ro i ett sammanhang utan vare sig början eller slut. ord av bokstäver är det de vill vara och de vill bli lämnade nu för att få vara ifred. jag stannar av, tanken stannar av, mitt finger fortsätter att hugga fram artefakterna ur nuets mörker. det tar sitt slut i besittning och jag lämnar dem där jag befinner mig. där jag alltid har befunnit mig. här, här i mitten av världen. den som faller, faller sönder inom mig.
jord över gravarna, stängslen, vägarna, städerna. jord över min egen kropp som inte var min. jord över minnet av de steg jag tog alldeles i början när världen ännu var okänd, oskuldsfull. innan jag såg att den rörde sig mot mig. att den vältrade fram under mina steg. jord över detta minne som inte är ett minne utan en tomhet som sakta gröper ur mig och stympar all den renhet jag en gång bar med mig inuti min blick. jord över mina ögon, öron, händer, fötter, åren som bara gick och gick och gick och aldrig kom någonstans. jord över detta någonstans som en gång kanske fanns men som försvann i fragmentiseringen av mina inre filmer.
jord ur min mun som är vidöppen utan ett ord kvar att lägga som ett minne över jaget. jord ur mina öron, ur mina ögon, ur min kropps alla håligheter. jord ur att vara fjättrad till tiden och att ligga nedgrävd i förmultnande minnen. jord ur ansiktet, ur mina händer, ur den rädsla jag inte förmår överbrygga.
jag gick ner i tunneln. jag går ner i tunneln igen. den här gången kommer jag inte att ge mig. jag ska gå varje steg som jag måste gå. sedan ska jag stanna. jag kommer att nå fram. tröttheten är så mjuk mot mig. allt är varmt. här långt nedanför är allt stilla. jag kommer inte att komma tillbaka.
...
lördag 31 oktober 2009
suicidarium
...
idag går jag in i mitt suicidarium. in i denna obeskrivliga plats bär jag med mig ett antal ord att arbeta med. jag flår mina tankar och rensar dem från inälvor. jag bär fram renset till en liten dörr och lägger det strax nedanför den som ett offer till krafterna som lever inuti nyckelhålet. jag är så --- och det gör mig likgiltig. under lakanet ligger sedan lång tid barnets kropp. den förändras inte; decennier passerar. jag lyfter på lakanet och tar fram barnets kropp ännu en gång; när jag blundar är det som om --- så jag böjer mig fram och nosar men ingen lukt når mig. barnet luktar inte. men jag känner vindpusten från mina näsborrar alldeles vid mina läppar och --- öppnar ögonen och jag ligger på golvet och ser den vuxne jag luta sig över mig och göra något som får mig att stelna än mer; decennier passerar. rummet förblir oförändrat. jag sitter vid det lilla bordet och arbetar med orden. flyttar dem fram och tillbaka. vänder och vrider på dem. luktar på dem och för dem långsamt in i munnen tills jag nästan kräks och jag tar ut dem ut igen men lämnar munnen öppen och saliven rinnande. jag vill att orden ska blanda sig med varandra. att de ska få en chans att lära känna varandra. det är skönt att --- och att det är så likgiltigt gör att jag ler lite. något väcks upp inuti mig och rör sig från en plats till en annan utan att jag känner någon av platserna. jag ser upp från orden och riktar blicken mot den lilla dörren. den är så vit och så stängd men någonting rör sig inuti nyckelhålet men jag kan inte se vad det är. försiktigt öppnar jag bordets låda och tar fram nyckeln och lägger den på ett stenfat för att smälta ned den; detta är nyckeln som öppnar tiden. nyckeln smälter långsamt och metallen drar ihop sig till en skimrande droppe. jag lyfter upp fatet och häller droppen i en gjutform och väntar sedan på att den ska svalna. den svalnar ytterst långsamt och när jag lägger örat mot gjutformen och känner värmen stiger en röst ur metallen och inuti mig rör sig något från en plats till en annan. det är skönt och likgiltigt men igenkänningen gör att jag ler lite. jag blundar och ser barnet röra sig under lakanet. gjutformen faller åt sidan och öppnar sig. en kula faller ut och blir liggande framför mig; detta är kulan som öppnar och stänger tiden. kulan gör mig så likgiltig att --- och det är för att orden äntligen har nått in i varandra. kulan är ännu het men jag lyfter ändå upp den och ser in i dess mattade yta innan jag lägger den bredvid patronen och det lilla kruthornet. mina händer vet hur tingen ska sättas samman. skådespelet är --- och rummets tystnad stryker sig emot mig; klanglös och rykande av återhållna ord. en sista blick mot den lilla dörren när jag kurar mig ner på golvet intill skruvstädet; patronen apterad, placerad och centrerad. hammaren och mejseln; ett slag och tiden som ska öppna sig emot mig
...
idag går jag in i mitt suicidarium. in i denna obeskrivliga plats bär jag med mig ett antal ord att arbeta med. jag flår mina tankar och rensar dem från inälvor. jag bär fram renset till en liten dörr och lägger det strax nedanför den som ett offer till krafterna som lever inuti nyckelhålet. jag är så --- och det gör mig likgiltig. under lakanet ligger sedan lång tid barnets kropp. den förändras inte; decennier passerar. jag lyfter på lakanet och tar fram barnets kropp ännu en gång; när jag blundar är det som om --- så jag böjer mig fram och nosar men ingen lukt når mig. barnet luktar inte. men jag känner vindpusten från mina näsborrar alldeles vid mina läppar och --- öppnar ögonen och jag ligger på golvet och ser den vuxne jag luta sig över mig och göra något som får mig att stelna än mer; decennier passerar. rummet förblir oförändrat. jag sitter vid det lilla bordet och arbetar med orden. flyttar dem fram och tillbaka. vänder och vrider på dem. luktar på dem och för dem långsamt in i munnen tills jag nästan kräks och jag tar ut dem ut igen men lämnar munnen öppen och saliven rinnande. jag vill att orden ska blanda sig med varandra. att de ska få en chans att lära känna varandra. det är skönt att --- och att det är så likgiltigt gör att jag ler lite. något väcks upp inuti mig och rör sig från en plats till en annan utan att jag känner någon av platserna. jag ser upp från orden och riktar blicken mot den lilla dörren. den är så vit och så stängd men någonting rör sig inuti nyckelhålet men jag kan inte se vad det är. försiktigt öppnar jag bordets låda och tar fram nyckeln och lägger den på ett stenfat för att smälta ned den; detta är nyckeln som öppnar tiden. nyckeln smälter långsamt och metallen drar ihop sig till en skimrande droppe. jag lyfter upp fatet och häller droppen i en gjutform och väntar sedan på att den ska svalna. den svalnar ytterst långsamt och när jag lägger örat mot gjutformen och känner värmen stiger en röst ur metallen och inuti mig rör sig något från en plats till en annan. det är skönt och likgiltigt men igenkänningen gör att jag ler lite. jag blundar och ser barnet röra sig under lakanet. gjutformen faller åt sidan och öppnar sig. en kula faller ut och blir liggande framför mig; detta är kulan som öppnar och stänger tiden. kulan gör mig så likgiltig att --- och det är för att orden äntligen har nått in i varandra. kulan är ännu het men jag lyfter ändå upp den och ser in i dess mattade yta innan jag lägger den bredvid patronen och det lilla kruthornet. mina händer vet hur tingen ska sättas samman. skådespelet är --- och rummets tystnad stryker sig emot mig; klanglös och rykande av återhållna ord. en sista blick mot den lilla dörren när jag kurar mig ner på golvet intill skruvstädet; patronen apterad, placerad och centrerad. hammaren och mejseln; ett slag och tiden som ska öppna sig emot mig
...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)